Det vilar något masochistiskt över Anders Borgs näst sista helårsbudget under mandatperioden.
Här finns ett ”kniven mot strupen”-syndrom som skulle ha varit onödigt om regeringen bara insett effekterna av sin egen politik i ett tidigare skede.

Pengarna räcker nämligen inte.

I dag går det att för första gången se hur budgeten för 2013  ska finansieras, alltså hur allt balanseras i inkomster och utgifter.

Och den läsningen är oroväckande.

När nu läget på arbetsmarknaden är katastrofalt och infrastrukturen rasar samman verkar Borg snabbt vilja rikta upp allt inför valet.

Det gör han genom att i stor hast och till höga kostnader – högre än vad statsbudgeten tillåter – genomföra en del av de reformer som borde genomförts för länge sedan.

Här finns satsningar på infrastruktur.

Även rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid finns med.

Utbildningssatsningarna har en del positiva vinklar men tyvärr är helheten fortsatt bedrövligt långt från vad en kunskapsnation som Sverige behöver.

Och hur alliansens nya arbetsmarknadsreformer kan påverka arbetslösheten står skrivet i stjärnorna.

Men, och det är det sorgliga, pengarna räcker inte till budgetens satsningar, vilket så gott som alla analytiker påpekar.

Robert Bergqvist, chefekonom på banken SEB, är inte ensam när han häpnar över att Borg inte har skrivit ned framtida tillväxt och därmed statens möjliga inkomster under 2013 och 2014.

Denna inställning har också andra banker, institut, organisationer och även regeringens egna myndigheter.

Själva tror SEB på en tillväxt runt 1,5 procent är 2013. Borg skriver i budgeten att den nog blir 2,7 procent år 2013 och hela 3,7 procent under 2014!

Borg tror också att arbetslösheten minskar mer än vad alla andra tror, något som ger ännu mer till statskassan.

Det måste han skriva, annars hamnar budgeten på minus redan från start.

Det handlar alltså om en ren skönmålning av framtiden för att undvika röda siffror redan i budgetprognosen.

Det här är en situation som Borg hamnat i fullständigt i onödan.

När vänsterblocket förlorade valet 2006 uppvisade statens kassa ett överskott på 70 miljarder kronor. Det var pengar som de borgerliga genast använde till omfattande skattesänkningar.

Här finns jobbskatteavdragen och skattesänkningarna till företag i form av sänkt arbetsgivaravgift, indirekta stöd till företagen i form av rut, rot och sedan årsskiftet även sänkt krogmoms.

När det efterlämnade överskottet inte räckte valde regeringen Reinfeldt att sälja ut statliga företag, tills det inte fanns så många statliga företag kvar att sälja, förutom dem som undantagits från försäljningsplanerna.

Och där står man nu.

Överskottet är slut.

De statliga företagen är sålda.

Men arbetslösheten är samtidigt på väg att nå rekordsiffror, ungdomsarbetslösheten är gigantisk, ”Långtidsarbetslösheten skenar” som Dagens Industri skrev förra veckan, andelen sysselsatta sjunker, och infrastrukturen är som sagt på väg att rasa samman.

Till det kommer en ekonomi i omvärlden som inte verkar kunna ge särskilt stort tillskott till den svenska statskassan.

Och valet närmar sig.

Det är faktiskt ganska förståeligt att Borg då kastar in en rad satsningar i ett försök att vända skutan, trots att pengarna inte finns.

Men talet om att Borg och regeringen Reinfeldt står för ansvar och god hushållning med plus och minus i statskassan, den tiden är uppenbart förbi.