»I dag är allt hotat«

LO:s val – vinna eller försvinna. Tolv till sexton timmars arbetsdag, låg lön och hot om omedelbart avsked – Sverige på 1800-talet. Men också 2012. Det är de »osynliga« arbetarna som facket måste nå, anser författaren Rebecka Bohlin. Men där står LO och famlar.

När arbetarrörelsen växte fram under 1800-talets andra hälft, gjorde den det i protest mot långa arbetsdagar, sex dagars arbetsvecka, låg lön – för kvinnor ännu lägre – barn som måste jobba, hot om uppsägning, sänkt lön, avsaknad av kollektivavtal.

Det var då det.

Men det är också nu.

– För en del, säger Rebecka Bohlin som författat boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass.

För nu, efter ett sekel av framgångar att luta sig mot, av miljoner fackliga möten, drösvis av undertecknade kollektivavtal och lagar som backar upp dem, av organisering och välutvecklad facklig struktur, står facket där och famlar efter en ny solidaritet, anser hon. Och ingenting kan tas för givet.

– I dag är allt hotat. Stressen tilltar, otryggheten ökar. En femtedel av servicesektorn står utan kollektivavtal.

Det som möjligtvis var sant för tio år sedan, att kollektivavtalen satte ribban för en dräglig jobbtillvaro, gäller inte längre:

– Vi har en del av samhället som den fackliga rörelsen inte når. Det är hisnande, folk jobbar svart och för svältlöner. Jag tror att det är helt avgörande för den fackliga kampen att man lyckas där, säger hon och syftar framför allt på den växande tjänstesektorn med de uslaste villkoren och lägsta lönerna.

Men Rebecka Bohlin riktar inte bara kritiken mot det fält dit LO inte når.

– LO har tillåtit lönerna att glida isär, inte bara mellan tjänstemän och arbetare. Gapet arbetare emellan har ökat alldeles för mycket, säger hon.

I boken intervjuar hon en ensamstående städare som jobbar under kollektivavtal men som för att klara sig ändå måste ha en och en halv tjänst.

Och så alla de som har otrygga anställningar: I kommuner och landsting, med en miljon anställda, är det mer än var fjärde. Den genomsnittliga inkomsten för visstidsanställda var 9 150 kronor enligt Kommunals lönestatistik 2010. Före skatt, poängterar hon.

– Då hamnar man kanske i en situation – när facket inte får upp golvet mer – där man frågar sig: Vad är det för mening att vara med?

– Och det så kallade prekariatet, de utan en fast förankring på arbetsmarknaden, vilket förbund ska de gå med i, hur ska de kunna ta ett förtroendeuppdrag?

– Man jagar timmar, står stand-by och väntar på ett sms. När jag intervjuar dem är det få som uppger att de är med i facket, säger Rebecka Bohlin.

När hon i boken intervjuar LO:s förra ordförande Wanja Lundby-Wedin hör hon henne bara säga ”göra mer”, inte ”göra nytt”.

Kreativa idéer efterlyses. Men också kampviljan. När hon läser på gåmedifacket.nu, LO:s satsning på att värva medlemmar, hittar hon ingenting om kampvilja.

– Fackföreningsrörelsen har varit väldigt försiktig, minst sagt.

Men trots samförståndsanda och få strejkdagar ses facket som stora stygga vargen. Blockaden av Göteborgsserveringen Wild ’n’ Fresh är ett exempel, där facket drog öronen åt sig, och sedan i första hand krävde kollektivavtal på ställen med medlemmar.

– Det är helt fel. Blockader av det slaget är det bästa som kan ske för att försvara den svenska modellen. Vi måste ha kollektivavtal överallt. Facket måste stå upp med stolthet, säger hon.

– Att bara hålla sig väl med arbetsgivaren, då blir villkoren sämre och sämre och sedan blir man ändå av med jobbet. Antingen pressas arbetare ner för att vissa ska ha råd att ha privata flygplan, eller så får facket bli tuffare.

I London besökte hon Justice for cleaners, som visat att det går att organisera städare, också papperslösa och andra som arbetar svart. Där såg hon också mer av social movement unionism, arbete på bred front. Det behövs här också: samarbete med andra organisationer, mindre pappersarbete, mer utbildning, medvetandehöjning om solidaritet, organisering, uppsökeri.

Från den nya LO-ledningen har hon inte sett att det kommit något ”hisnande”.

– Men jag räknar med att det kommer, säger hon, eftersom alla nog inser att något måste hända.

– Klyftorna sticker iväg, och lyckas facket inte nå den här gruppen som har det sämst, så kommer medlems­talet att fortsätta rasa. Och då blir det snarare försvinna som gäller, säger Rebecka Bohlin.