Vi behöver historier

”Vi kan göra skillnad,

tala om att det finns klasskillnader. Givet dagens verklighet är vår roll av oerhört stor betydelse.” (Åke Johansson).

Föreningen Arbetarskrivares nya antologi Landet som sprängdes har liksom föregångarna, senast Skarpt läge, ambitionen att beskriva Sverige av idag sånt det inte framkommer i media, utan bara i den upplevda vardagen och arbetsdagen. Föreningen har dessutom som syfte att dra in fler personer i detta skrivande – ett av koncepten bakom antologierna är att låta nya och etablerade författare samsas sida vid sida.

När antologin presenterades i samband med ABF:s 100-årsjubileum var stoltheten påtaglig. Bernt Olov Andersson berättade om det arbete som ledde fram till att föreningen bildades år 1990 och många andra kunde berätta om vad medlemskapet betytt för dem. På snapshotbilderna ses Heli Kittilä, Aino Trosell, Jane Morén, ordförande Åke Johansson, redaktören Victor Estby,Doris Dahlin, David Ericsson och Torgny Karnstedt, vars berättelse om en man vars liv är sammanflätat med tunnelbygget kring Hallandsåsen fått ge namn åt hela boken. Kultur-Mats Hallberg ledde programmet med den koncentrerade auktoriteten hos en klurig quiz-mästare.

Något som framkom i de korta självbiografiska berättelserna var behovet av att få samhörighet med andra som också håller på med att skriva, eftersom det finns ett klassarv som ser litteratur som nånting lite suspekt. När det i själva verket är precis vad samhället behöver. För att inte tala om vad den kan innebära i den enskildes utveckling. ”Vem hade jag varit om det inte funnits bibliotek, böcker och släkten på mammas sida som tog sig tid att läsa och skriva, tog sig rätten att göra det?” undrade Doris Dahlin.

Antologin lever upp till sin ambition tack vare mångfalden av perspektiv och berättarstilar, blandningen av dikter, längre berättelser och inte minst kortprosa som sätter fingret på ett specifikt problem i samhället. Från välfångade arbetsplatsepisoder som Aino Trosells hamsterberättelse till Kalle Holmqvists och Emil Boss mer experimentella collage av byråkratprosa och livserfarenhet, eller Doris Dahlins Kassandraliknande monolog som slutar:

Om det ännu finns ett uns av liv i oss borde vi i svarta fotsida klädnader fylla gator och torg. Gråta deras tårar som för länge sedan torkat ut, knyta deras nävar som för länge sedan värkts sönder.

Det var tal på seminariet om att skicka ett exemplar till varje riksdagsman, eftersom de flesta lider brist på kunskap om det riktiga arbetslivet och utanförskapet utan får sin verklighetsbild förmedlad via media. Det var en väldigt bra idé. Och till alla andra som vill ha inblick i hur det egentligen ligger till med Sverige. Men framför allt får man hoppas att den kan få ännu fler ur arbetarklassen att börja skriva.

PS. Som ett slags förord inleds antologin med en reflekterande text av Kristian Lundberg, som man skulle vilja citera i dess helhet. Så här slutar den:

Arbetarskrivare? Jag vet inte. Jag är ändå alltid försatt i en situation av vanmakt och kanske är det arbetarskrivarens egentliga uppdrag – att göra vanmakten en smula mänsklig och därför möjlig att identifiera. Det som får ett namn kan förändras. Revolutionen måste börja där, med att vi reser oss upp.