Det behövs en ständig påminnelse om konstens och tänkandets gränsöverskridande roll. Och just nu uppstår en massa debatter som tillsammans pekar ut en ideologisk trend.

• Att boken Trafikmaktordningen, som skarpsinningt kritiserar bilsamhället, får distributionsstöd av Kulturrådet framställs i nyhetsmedia som att organisationen planka.nu får statligt bidrag, så att detta normala förfarande målas upp som en skandal.

• Jens Liljestrand i Dagens Nyheter mobbar Dramatens och Radioteaterns satsning på Klassfrågor genom att moralisera och raljera över Johan Jönsons dikter.

• Ett konstverk i Tensta som symboliskt riktar en missil mot Stockholms centrum verkar ge politikerna ordentligt kalla fötter. http://www.svd.se/kultur/dansk-konstmissil-i-tensta-kan-stoppas_7173039.svd

• Och så uppståndelsen kring tårtkonstverket på Moderna Museet, som fick ett oförlikneligt internationellt genomslag, tack vare att kulturministern blev inblandad.

Sen finns det många exempel till genom åren, alla i linje med en kulturkonservativ hållning mot offentligt finansierad kultur.

Grejen är att detaljer väljs ut för att väcka anstöt. Det är en urgammal maktteknik. Men numera förstärks den megafonartat av nyhetstrafikens krav på snabbhet och brist på urskillning.

Att beskriva ett konstverk på dess egna villkor har mycket lägre status än att låta det ge upphov till en konflikt, och därpå skrämma ansvariga personer till att svara luddigt, så att de tycks instämma i att detta är ett problem.

Istället borde ansvariga medietränas i att gå till motangrepp och försvara konsten likaväl som yttrandefriheten.

Andra kan få vara opartiska. Det är till och med önskvärt. Forskare till exempel. Men konsten och debatten skissar upp samhällets grundläggande motsättningar just genom att vara extrema. Den som inte upprör har misslyckats med att röra om.

Överdrifterna är nödvändiga. Men skyddslösa när de lyfts ur sitt sammanhang: det konstnärliga och det politiska.

På ett sätt är skandalerna bra, de gör reklam för att det finns intelligent konstnärlig verksamhet och kan locka besökare som kommer dit på plats och då kan ta in mer av sammanhanget. Eller att tillresande kulturjournalister ger tolkningar och analyser långt bortom det direkt anslående.

Men problemet är den här högerlobbyn mot offentligt finansierad samhällskritisk konst, som de vill spoliera förutsättningarna för av diverse ideologiska skäl. Den lobbyn blir starkare av summan av skandaler. Vilket i sig stjäl från utrymmet för att tänka och tolka.

Konst som hittar in på nyhetsplats är oftast inte konst längre utan en karikatyr byggd på stereotyper.

Vilket till exempel demonstreras av Liljestrands idiotiska avslutning där han avfärdar Jönsons författarskap med en formulering som låtsas vara i Jönsonstil men naturligtvis inte lyckas med det eftersom den är både hjärtlös och dum. Och ett typiskt exempel på hur karikerandet tar över tänkandet och därmed blir en bra nyhetsgrej.

Istället borde vi hela tiden komma ihåg och påminna varandra om hur oerhört svårt och arbetskrävande det är att överhuvudtaget påstå nånting. Till exempel i det konstnärliga hantverket. Eller i den drastiska samhällsanalys som boken Trafikmaktordningen gör för att skapa motstånd och debatt.