Att skildra dem längst ner

Günter Wallraff var på 60-talet en centralgestalt i den framväxande västtyska arbetarlitteraturen. I diskussionerna om hur denna litteratur skulle kunna se ut hävdade han följande teser:

1) det dokumentära reportaget är en utmärkt form för skildringar av det moderna arbetslivet och klassamhället;
2) arbetarlitteraturens uppgift är att ge röst åt arbetarklassen;
3) arbetarförfattarna bör samarbeta med fackföreningarna.

Detta program har Wallraff hållit fast vid i snart ett halvt århundrade. I otaliga undersökande reportage har han blottlagt och dokumenterat den tyska samhällsutvecklingen, ofta med fokus på arbetslivet. På 70-talet var han med och startade skrivarverkstäder där professionella författare hjälpte arbetare att skildra sina erfarenheter, och genom sina rapportböcker har han sett till att röster från produktionen ständigt kunnat tränga in i den litterära offentligheten. Även om han aldrig tvekat att kritisera fackföreningsrörelsen har hans texter ofta kunnat fungera som vapen i den fackliga kampen.

Avslöjandena i hans kanske mest kända bok Längst därnere (1985) av hur bemanningsföretag betalade svältlöner till industriarbetare ledde exempelvis till såväl omfattande rättsprocesser som till en skärpt arbetslagstiftning.

Frågan är dock om Wallraff någonsin lyckats kombinera de ovan beskrivna teserna på ett så konsekvent sätt som i boken Leben ohne Mindestlohn: Arm wegen Arbeit (”Liv utan minimilön: Fattig på grund av arbete”).

I denna bok beskrivs den växande tyska låglönesektorn dels genom fakta och statistik, dels genom intervjuer med såväl arbetare som fackföreningsaktivister, forskare och arbetsgivare. Dessutom publiceras rapporter från internetsajten www.dumpinglohnmelder.de, där människor som inte kan leva på sin lön kan dela med sig av sina erfarenheter.

Initiativet till boken kommer från organisationen ”Initiative Mindestlohn”, som startats av två av de största tyska fackföreningarna, restaurangfacket NGG och tjänstefacket ver.di. Wallraff fungerar, tillsammans med de båda förbundens ordförande, Frank Bsirske och Franz-Josef Möllenberg, som utgivare. Dessutom har han skrivit bokens förord.

Som framgår av namnet förespråkar Initiative Mindestlohn en lagstadgad minimilön (på 8,50 Euro i timmen). Detta krav har i dagsläget starkt stöd i Tyskland, såväl inom befolkningen i stort som inom arbetarrörelsen, och under de senaste månaderna har man faktiskt lyckats införa minimilöner i flera branscher.

I Sverige har minimilönen få förespråkare, eftersom den inte anses passa in i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Ändå är Leben ohne Mindestlohn högintressant även ur ett svenskt perspektiv.

Den låglönesektor som Wallraff och den tyska arbetarrörelsen vill bekämpa genom införande av minimilöner har växt fram sedan mitten av 90-talet, till följd av en konsekvent genomförd nyliberal politik. På World Economic Forum i Davos 2005 skröt exempelvis den dåvarande Förbundskanslern Gerhard Schröder om att tyskarna lyckats skapa just en låglönesektor, och att denna framöver skulle kunna användas för att bekämpa arbetslöshet och utanförskap.

Men så blev det inte. Istället har låglönesektorns expansion lett till att allt fler arbetare inte kan leva på sina löner och till att bidragsberoendet och utanförskapet ökat.

När svenska politiker hävdar att lägre löner, sämre anställningstrygghet etc. leder till lägre arbetslöshet och minskat utanförskap finns det alltså all anledning att vara på sin vakt.

Att fastställa den tyska låglönesektorns storlek är svårt. De flesta forskare är dock ense om att den utgör ungefär 20-40% av den totala arbetsmarknaden och att den främst befolkas av ungdomar, kvinnor och invandrare med anställning i privata, tjänsteproducerande företag. Den officiella gränsen för låglönearbete ligger i västra Tyskland på en bruttolön på 1870 Euro i månaden och i östra Tyskland på 1367 Euro. Dock är det långt ifrån ovanligt med ännu lägre löner. Den lägsta lön som redovisas i Leben ohne Mindestlohn är 1,86 Euro i timmen för en varuhusanställd. Dessutom är det vanligt förekommande att östeuropeiska arbetare arbetar i Tyskland till ännu lägre löner.

I sitt förord diskuterar Wallraff låglönesektorns tillväxt ur ett moraliskt perspektiv. I ett samhälle där man inte kan leva på sin lön har arbetet förlorat sitt värde, menar han.

Denna tes hör man allt oftare i Tyskland. Den tidigare kristdemokratiske arbetsmarknadsministern Norbert Blüm (CDU) har exempelvis nyligen publicerat boken Ehrliche Arbeit (”Hederligt arbete”) i vilken han går till generalangrepp på den nyliberala kapitalismens nedvärdering av arbetet och dess konsekvenser för samhällsutvecklingen.

Enligt Wallraff leder låglönesektorns tillväxt till att Tyskland är på väg att förvandlas från ett klassamhälle till ett kastsamhälle. Och denna utveckling, menar Wallraff, förstör samhället och demokratin.

I Sverige har författare som Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg gjort stora insatser för att uppmärksamma den växande misären på delar av arbetsmarknaden. Att fackföreningsrörelsen inte förmår använda deras böcker som vapen i kampen mot den nyliberala omgestaltningen av såväl arbetslivet som samhället i stort är skamligt.

Magnus Nilsson