Bildning är kamp

Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland (Norstedts) handlar om Miira och hennes uppväxt i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön under 1980-talet. Den handlar om flickor som är på väg att bli kvinnor i en värld där pojkar och män dominerar, om barn med finskt påbrå som ska skolas till invandrare i segregerade skolor, om förorter som knoppats av från resten av Sverige, om mammor som sliter med trappstädning och döttrar som vet exakt hur mycket slit som krävs för att finansiera en språkresa…

Med andra ord: Ingenbarnsland skildrar det moderna Sverige ur ett uppväxande barns perspektiv, med fokus på detta barns upplevelse av underordning.

Denna typ av skildring har länge haft en central position i svensk arbetarlitteratur. Proletära bildningsromaner som Eyvind Johnsons Romanen om Olof, Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och Moa Martinsons Mor gifter sig utgjorde fundamentet för den arbetarlitterära guldåldern på 1930-talet, och uppväxtskildrande romaner med fokus på klass, kön och etnicitet som Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen, utgör navet i den samtida arbetarlitteraturen.

Att placera Ingenbarnsland i den arbetarlitterära traditionen är inte särskilt svårt. Likheterna med de arbetarlitterära monumenten är uppenbara. Men lika uppenbart är att Hetekivi Olsson inte är någon epigon. Om hon ska placeras i den arbetarlitterära traditionen ska det vara i egenskap av en författare som vidareutvecklar densamma.

I den klassiska borgerliga bildningsromanen leder huvudpersonens vuxenblivande till att han eller hon tillägnar sig en djupare kunskap om världen. Barnets illusioner förloras och ersätts av den vuxnes insikt.

I den proletära bildningsromanen är barnets perspektiv på världen däremot inte alltid något som ska överskridas. Istället skildras ofta barnets blick – som är en blick underifrån – som något som kan genomskåda och utmana de illusioner som legitimerar överhetens maktutövning.

I den första scenen i Ingenbarnsland slåss Miira med en kille som tafsar på tjejer. Detta är en förbrytelse, både mot skolans regler och mot de oskrivna lagarna för hur flickor ska uppföra sig, och självklart blir Miira straffad. Men hon vägrar att anpassa sig till normerna. Istället framhärdar hon i sin uppfattning att det är galet att tjejer ska fnittra och känna sig fina om en kille vill pilla. Och i takt med att hennes värld växer kommer hon till slutsatsen att det är minst lika galet att IKEA ”snor pengar” från dem som måste köpa på avbetalning, och att hyresvärdar, banker och ”resten av de rika” ska sko sig på fattigt folk. Dessa insikter är inte resultat av något vuxenblivande, utan av ett framhärdande i barnslighet: ”Den dagen hon tyckte att det var rätt att andra rånade henne och orätt att hon tog tillbaka det, hade hon tappat fattningen och fått ett vuxensamvete. Blivit pervers”.

Medan den borgerliga bildningsromanen ofta beskrivit en utveckling från naiv barnslighet till medveten vuxenhet som samtidigt innebär en anpassning till det bestående, har arbetarlitteraturen oftare skildrat hur barnets perspektiv synliggör och utmanar fundamentala sociala orättvisor.

I den borgerliga bildningsromanen ska huvudpersonen alltså bli något genom att anpassa sig till det som redan är, medan huvudpersonen i den proletära bildningsromanen redan är något och med utgångspunkt i detta varande kämpar mot de förhållanden som skapat honom eller henne.

I Ingenbarnsland drivs detta till sin spets. Här är utgångspunkten inte någon abstrakt barndom, utan en barndom präglad av klass, etnicitet och kön. Och huvudpersonens utveckling symboliserar inte anpassning till, utan uppror mot, den rådande (o)ordningen.

Även stilistiskt är Hetekivi Olsson radikal. Beskrivningen av världen i Ingenbarsland är nämligen konsekvent filtrerad genom Miiras språk. Och detta språk är sällan särskilt rakt och kommunikativt. Istället för att använda ord som ”fönster mot världen” fascineras Miira av deras ”materialitet”. När hon bankar skiten ur den pillande killen vrider sig hans vinterbleka och vaxgula ansikte exempelvis vrickat och våldsamt. Och när hon hör ordet ”fika” associerar hon omedelbart till ”fikus”.

Att på detta sätt rikta uppmärksamheten mot språket självt är långt ifrån ovanligt i den arbetarlitterära traditionen. Arbetarförfattare har ofta varit medvetna om att deras särart ligger i anläggandet av ett specifikt perspektiv på världen genom ett specifikt användande av språket, och detta har ofta tematiseras i deras verk. Därför har det realistiska berättande som dominerat inom den arbetarlitterära traditionen ständigt rört sig i riktning mot modernism.

I Ingenbarnsland går Hetekivi Olsson mycket långt i denna riktning. Och det är i huvudsak härigenom som Ingenbarnsland blir en politisk roman. Genom att tematisera den position från vilken romanen beskriver världen – en position som är underordnad, men också präglad av vägran att acceptera maktens världsbild och av en stark vilja till uppror – synliggör Hetekivi Olsson samhälleliga maktstrukturer.

Ordet arbetarlitteratur är instabilt. Det pekar både mot arbetarklassen och mot litteraturen. I den proletära barndomsskildringen – där själva den litterära formen laddas med ett klassperspektiv – närmar sig fenomenen varandra. I Ingenmansland är avståndet dem emellan mycket kort. Det är därför romanen hör hemma i den arbetarlitterära traditionen.

Magnus Nilsson