Jag hamnade i en het diskussion med en kompis om ordet Utanförskap. Han hävdade att man inte kan använda det, eftersom hela det borgerliga etablissemangets retorik och ideologi följer med på köpet. Och att alla som använder det oreflekterat, t ex i nyhetsrapportering, är förrädare.

Min ståndpunkt var att ett så mäktigt ord måste vi lära oss förstå för att kunna bekämpa det.

Så egentligen var vi inte särskilt oöverens, utom beträffande taktik och vrede.

Min tanke kring ordet Utanförskap är väldigt informerat av Magnus Lintons reportage om Moderaterna i Re:Public, även publicerat på hans blogg.

Där intervjuar han bland annat den reklambyrå som uppfann ordet i dess nuvarande användning, och de är omåttligt stolta. Som tuppar som lagt ett guldägg. Linton kommenterar:

Det var diffust, odefinierat, flytande och i själva verket var de innanför och de utanför ofta samma personer – men som bild var den lysande.

Ordet ”bild” är viktigt här. Just ett motsägelsefullt ord kan få en sån lyskraft att det bestämmer en hel epoks tänkesätt, just i kraft av sin motsägelsefullhet.

Utanförskap – ordet och den politik det står för – varnar dels att samhället inte räcker åt alla, dels att det handlar om överlevnad att stanna kvar inne i värmen, självbevarelsedrift, och då inte bara stanna kvar utan även visa det, t ex i åsikter och konsumtionsmönster.

Därför, Lasse, ska vi naturligtvis inte använda U-ordet oreflekterat, utan innanför citationstecken, och ja, med stöd i de där citationstecknen ilsket ifrågasätta de personer som använder det oreflekterat. De är också rädda.

Och nästa steg blir att börja använda ord som inbegriper dem som förkastats. Deras situation, och deras möjligheter.