Under sommaren 1948 reste Olof Palme ensam runt i USA. Han liftade, åkte buss och umgicks med så kallat vanligt folk, vita och svarta. Han såg med egna ögon segregationens och de bråddjupa klyftornas konsekvenser. Resan i USA och de senare i Asien har ofta skildrats som en serie uppvaknanden.

I sin uppslagsrika essä-, debatt- och dagbok Ingen kommer undan Olof Palme skriver Göran Greider om de här resorna. Han skriver om Thage G. Petersons biografi Olof Palme, som jag minns honom (2002), i vilken Peterson skildrar hur Palme trollband med reseberättelser. Greider ser att resorna fått mytiska drag, typiska för den politiska biografin, men det gör dem inte mindre betydelsefulla.

Dagens politiker skapar medvetet sina egna myter, men det verkar som om det storslagna fått ge vika för det mer prosaiska. Ett sällsynt bra exempel på denna trend hittar man i Mats Wiklunds Reinfeldt-biografi, En av oss? (2006).

En av Reinfeldts mest omvälvande tidiga upplevelser är den följande: ”en morgon då jag och pappa står i vardagsrummet och tittar ut mot vår lilla gräsplätt med en sandlåda. Och så plötsligt kommer två invandrarkillar som hoppar över vårt stängsel, går in på tomten och tar min leksakslåda och rusar i väg – mot Tensta. Och då kändes det verkligen som att ha passerat från en värld till en annan.”

Ola Wihlke