Så kom det då till slut, Socialdemokraternas förslag om vinstuttag ur välfärden.

Och visst är konstruktionen med kvalitetskrav kombinerat med öppenhet utmärkt. Och visst kan det få effekt. Men frågan är om det verkligen räcker.

Förslaget har två huvudpelare.

Detaljerade lagar och kriterier om bemanning och andra kvalitetsnormer ska garantera att kvaliteten upprätthålls.

Företagen ska dessutom tvingas till total öppenhet om verksamhet och ekonomi.

Något förbud mot vinstuttag kommer Socialdemokraterna alltså inte att driva efter kongressen nästa år, om partiledningen får bestämma.

Öppenhet och kvalitetskrav ska vara nog för att få ned vinstuttagen, är det meningen.

Och troligen kommer dessa komplicerade förslag också att minska vinstuttagen, om de verkligen genomförs fullt ut, men lika troligt behövs i så fall först ett omfattande trixande för att få konstruktionen att fungera.

Om Socialdemokraterna efter valet 2014 tar plats i regeringen och driver igenom sitt förslag lär följderna därmed bli en tidskrävande omställning som tar många år innan skutan är vänd.

Det bör inte ses som så negativt – det ger företagen tid att anpassa sig – men frågan är hur vänd skutan egentligen blir.

Grundproblemet finns ju kvar, det vill säga att delar av de summor som svenska folket betalar in i skatt i tron att det går till nya lärare eller sjuksköterskor i stället förs ut som vinst, så länge vinstuttagen tillåts.

Det här ska inte blandas samman med vinstuttagen för det övriga näringslivet på den öppna marknaden.

Där är det nämligen investerare och företagsägare själva som satsar pengar i sina företag.

Då är det naturligt att de också ska kunna ta ut vinst på sitt eget satsade kapital.

Om Socialdemokraternas förslag skulle ha innehållit en acceptans för vinstuttag av eget satsat kapital men förbud mot vinstuttag av skattebetalarnas satsade pengar, skulle förslaget ha fått en betydlig mer logisk tyngd.

Att ta ut vinst av egna satsade pengar bör vara okey.

Att ta ut vinst av de pengar som andra människor har betalat in till verksamheten är, hur man än vänder och vrider på det, svårt att försvara på något sätt, inte minst moraliskt.

Det finns alltså fortfarande stora hål i det nät som Socialdemokraterna försöker fånga in kvalitet och ekonomi med, så länge partiet undviker att ta sig an huvudfrågan om vinstuttag bekostat av skattebetalarnas pengar.

Och kanske blir det så att den del av Socialdemokraternas förslag som blev minst uppmärksammad under fredagens presskonferens i verkligheten blir den del som mest effektivt minskar vinstuttagen.

Det är det redan kända förslaget att låta varje kommun och landsting själva få bestämma om de vid upphandlingar ska låta vinstsyftande företag lämna anbud eller om de bara ska vända sig till non-profitföretag.

Denna möjlighet innebär ju en reell möjlighet att undvika vinstuttag, åtminstone på lokal nivå.

Om kombinationen öppenhet – kvalitetskrav verkligen så småningom lyckas få ned vinstuttagen till lägre nivåer kan förslag också ha en annan fördel.

Förhoppningsvis kan vi då börja fokusera på en annan viktig fråga för välfärden, en fråga som delvis skymts bakom debatten om vinstuttag.

Det är att välfärden måste få kosta. De nedskärningar som ständigt drabbar offentlig sektor måste få ett slut, om vi över huvud taget ska ha en välfärd kvar att diskutera.