Johannes Klenell: Kultur måste säljas som Vild-Hasses korv

De senaste veckorna har en lågintensiv debatt pågått kring poesins status.

Jag ska villigt erkänna att jag inte fördjupat mig i den nämnvärt.

Men den handlar på något plan om en större fråga som intresserar mig personligen mer än huruvida svensk samtida poesi håller måttet.

Och det är problemet med att människor läser allt mindre och att den smala litteraturen och textproduktionen blir lidande av detta.

Författaren Kristian Lundberg pekar på detta i en text i Aftonbladet Kultur där han lyfter förlagen som det nya trasproletariatet.

Och jag känner att äntligen kan vi börja diskutera kulturproducentens lågstatusroll i svensk kultur.

Lundberg konstaterar att ” du kommer verkligen inte finna ett antal spekulerande grosshandlare som täljer smör med guldkniv” om du synar de mindre förlagens ekonomi.

Det har han alldeles rätt i. Och det är synd att det inte är så.

Ett av problemen i dagens kulturpolitiska debatt kan vara just att så få skrivande personer på kultursidorna har erfarenhet från den sida av kulturekonomin som handlar om ren och krass business

Svensk kulturekonomi fungerar nämligen så att vi har en kulturstöds- och stipendiegrundad infrastruktur för författaren, skribenten konstnären eller fotografen.

Förläggaren eller redaktören däremot förväntas hitta hela sin inkomst utifrån krass marknadskapitalism, samtidigt som hen efter att bokens tryckkostnader betalts också ska dra in nog med pengar till garantihonorar, royalties och arvoden. Om nu ens sådana betalas ut.

Mycket av kulturproducentyrket har därför blivit närmast ideellt finansierat.

Kulturföreningar söker pengar för att genomföra en konsert och arvoderar allt arbete utom sitt eget.

Förläggaren på det lilla förlaget finansierar sitt eget uppehälle genom andra åtaganden när pengarna inte räcker till.

Ändå är det här inte kulturarbete vi talar om som vad det är. En sorts konstnärlig infrastrukturverksamhet.

Efter dryga tjugo år som kulturproducent kan jag samtidigt se problem med att producentrollen skulle behandlas som andra yrkesgrupper i kultursektorn.

Ulrika Stahre skriver på Aftonbladet Kultur i samband med kulturtidskriftsstödets fördelning att kulturtidskrifterna i dag är ensamma om att hålla levande ett angeläget intellektuellt samtal, men når inte ut.

Det har hon alldeles rätt i.

Tidskrifterna behöver mer lyder rubriken till texten.

Men är ökade kulturstöd verkligen en garant för att tidskrifterna blir en synligare aktör i debatten?

I Sverige har tretton av åttiosju kulturtidskrifter över en halv miljon i stöd.

Av dem skulle jag påstå att bara Bang och Expo tydligt särskiljer sig från de sjuttiofyra tidskrifter som får mindre pengar när det kommer till synlighet och deltagande i samhällsdebatten.

Detta beror i det stora hela på att de två nämnda tidskrifternas teman lämpar sig väl för ett bredare samtal.

Innebär det att tidskriftsstödet saknar relevans? Nej, tvärtom så är det ytterst relevant som grund för tidskrifternas mångfald och överlevnad.

Sverige är ett litet språkområde och kundkretsen ännu mindre. Ska vi ha ett fungerande samtal behövs helt enkelt ekonomiska stöd i kulturen.

Men det innebär också att någon måste stå och kränga texter likt Vild-Hasse säljer korv på marknadsplatsen för att det hela ska fungera

Däremot bör vi kanske fråga oss om det räcker med att öka medlen för tidskrifterna.

Löser verkligen det problemet med att text inte blir läst?

Här vill jag återvända till Lundbergs förtjänstfulla grosshandlarnidbild. Idén om förlaget som en exploatör av den kreativa kraften för egen ekonomisk vinning.

I viss mån har denna kultursyn varit direkt skadlig för läsandet i Sverige.

För i förlags- eller redaktionsrollen bör en sak vara given. Det är ens jobb att text ska bli läst. Nå ut. Vara en del av samtalet.

Hur smalt det man gör än är.

I dag står i stället många uppgivet handfallna och konstaterar att läsandet sjunker men man talar desto mindre om vad som ska göras åt det.

Därför efterfrågar jag en uppvärdering av producentrollen i kulturpolitiken som går bort från den småborgerliga synen där artisten exploateras av producenten.

Eller den helborgerliga idiotin att kulturstöden inte behövs.

Vi lever i ett extremt föränderligt medie- och kulturklimat. En stor utmaning för kulturproducenterna är att lära sig rulla med slagen.

Att svenskar inte är intresserade av att betala för kultur stämmer inte. Det har om inte annat crowdfundingkulturen visat på.

Däremot har det enorma utbudet gjort att läsarna idag vill ha argument varför de ska läsa just dig. En stor förändring i de skrivande yrkena är att vi idag inte arbetar med envägskommunikation.

Det handlar om att skapa miljöer av deltagande. Samtal. Sammanhang.

Däremot handlar det inte per automatik om att sälja ut.

Modellen är inte helt olik hur punkens DIY alltid fungerat. Där betyder inte scen platsen för skådespelet.

Scenen är istället arrangören, publiken, bandet, fanzinemakandet, merchandisen, plattformen. Allt ska, när det befinner sig i harmoni, samexistera.

Den moderna kulturekonomin fungerar i viss mån allt mer på samma vis.

Efter dryga tjugo år som kulturproducent kan jag samtidigt se problem med att producentrollen skulle behandlas som andra yrkesgrupper i kultursektorn.

Förutsättningar går att skapa. Publik går att locka till sig.

Men det innebär också att någon måste stå och kränga texter likt Vild-Hasse säljer korv på marknadsplatsen för att det hela ska fungera.

Även det är läsfrämjande verksamhet och kulturarbete.

Ett av problemen i dagens kulturpolitiska debatt kan vara just att så få skrivande personer på kultursidorna har erfarenhet från den sida av kulturekonomin som handlar om ren och krass business.

Det är snarare något vi alla försöker glömma, ser som fult eller anser inkräkta på den konstnärliga integriteten. Det här är ett problem.

För ska vi få människor att läsa vad vi skriver så behövs kompetensen att bygga en scen.

Jag förespråkar en expansiv kulturpolitik med ökade stödinsatser.

Men oavsett om det gäller samtida poesi, konst, serier, musik eller litteratur bör det finnas en utvecklingsplan för desamma.

Annars blir de statliga stöden bara en järnlunga med vars hjälp vi får luft att ropa ut i mörkret.