Så motarbetas amerikanska fack

Arbetarrörelsen i USA fortsätter att tappa medlemmar, bland annat på grund av aggressiv antifacklig taktik från arbetsgivare.
– För ett visst segment av det amerikanska näringslivet är målet att totalt eliminera fackföreningar, säger Tim Paulson på paraply­organisationen San Francisco Labour Council.

Inte långt från San Franciscos Civic Center Plaza, där Förenta Nationerna sammanträdde för första gången, ligger den lokala grenen av USA:s största fackliga paraplyorganisation. San Francisco Labour Council representerar 100 000 medlemmar i stan och under sina tio år här har Tim Paulson, 58, följt den amerikanska arbetarrörelsens nedåtgående medlemsspiral. I dag ligger facket på 11,3 procent totalt och endast 6,7 i den privata sektorn. År 1948 var däremot nästan var tredje amerikansk arbetare med i facket.

En av anledningarna till tappet är etableringshinder.

– Vart femte aktivist förlorar jobbet när de försöker starta en klubb  på sin arbetsplats, berättar Paulson.

Uppgiften kommer från en studie från Center for Economic and Policy Research (2007), som konstaterar att böterna för de olagliga avskedandena är så pass låga att arbetsgivare har börjat använda skrämseltaktik som metod för att hålla facken ute från arbetsplatser.

– Det är billigare för en chef att hyra in en jurist för att hålla arbetsplatsen fackligt fri än att tillhanda­hålla jobb med kollektivavtal, säger Paulson.

Enligt lagen måste arbetsgivaren tillåta en omröstning om facklig representation ifall 30 procent av de anställda skriftligen bett om det. I omröstningen måste en majoritet av de anställda säga ja. Arbetsgivaren får inte försöka påverka de anställdas åsikt i frågan.

Det är dock vanligt att reglerna bryts, och arbetare som lobbar för representation får ibland sparken, vilket är olagligt.

Den påföljande domstolsprocessen kan ta två år. Skulle sedan arbetsgivaren förlora så är påföljden bara att betala de anställdas lön under perioden minus vad de tjänat ifall de tagit ett annat jobb (vilket de flesta tvingats till).

Paulson har märkt att delar av näringslivet även lägger ”obegränsade mängder pengar” på andra taktiker.

– Antingen får de antifackliga borgmästare valda, eller slåss de i domstol mot upprätthållandet av ingångna kollektivavtal, säger han.

Paulson menar att domstolar blivit flaskhalsar för implementeringen av arbetares rättigheter och föder en hel juridisk industri.

När Barack Obama valdes till president 2008 var hoppet starkt att den föreslagna lagen Employee free choice act skulle vända trenden. Med den lagen skulle det räcka med hälften av arbetarnas namnunderskrifter för att få ansluta sig fackligt på en arbetsplats. Det skulle inte behövas någon of­fent­lig omröstning, som i nuläget ger arbetsgivaren chans till påtryckningar).

Lagen gick dock inte igenom, och trots att Paulson är tacksam för Obamacare så är han besviken på att presidenten inte kunnat göra mer för arbetarklassen. Visserligen får alla som jobbar mer än 30 timmar i veckan rätt till sjukvård, men Paulson hade hellre velat se en generell sjukvårdsförsäkring för alla amerikaner – oberoende av anställning – för att sätta stopp för skenande försäkringskostnader.

Nu står hans hopp till att ojämlikheten i fördelningen av landets resurser och det språk som kom med Occupy-rörelsen – ”vi är de 99 procenten” – slutligen kommer att leda till mobilisering.

Hanna Sistek

Läs också:

• Hon kan mista jobbet när hon vittnar för facket