Slutstation

Annonseringseffekten. Det är forskarspråk för att göra det ­obehagligt att vara arbetslös. Då känner folk press att söka jobb. I det perspektivet blir budskapet med fas 3: Sök alla jobb du kan – annars väntar 40 mer eller mindre meningsfulla timmar i veckan med låg ersättning eller ingen ersättning alls.

Vid 77 års ålder är Yvonne Odencrants tillbaka i ledningen för fas 3-verksamheten på företaget A-reco i Stockholm. Hon blev inkallad i somras. Då var det kris.

– Jag blev lite förskräckt när jag kom tillbaka. Vi hade tappat greppet. Det har vi vänt. Vi tycker att vi har gjort ett lyft under det här året. Jag är ganska stolt över vår fas 3-verksamhet.

– Ambitionen är att göra så gott det går utifrån de vansinniga bestämmelserna, säger hon.

Rosa Dhahiir är utbildad veterinär. I Irak arbetade hon med att utveckla ­vaccin. I Sverige är hennes utbildning och yrkeserfarenhet i praktiken värdelösa. Enligt Universitets- och högskoleämbetet måste hon studera i två och ett halvt för att få jobba som veterinär i Sverige.

Hon började studera, men fick snabbt sluta. I stället erbjuder samhället en plats i fas 3.

– Jag får inget från CSN för att jag är 50-plus, så jag var tvungen att sluta. Jag känner mig tom. Här är det bara sysselsättning. Vad ska man göra?

Det finns en ljuspunkt. Här bättrar hon på sin svenska tre gånger i veckan. Det är A-recos senaste verksamhet som startade i januari.

– Språket är jätteviktigt. Jag vill inte leva utanför samhället. Jag har kastat parabolen. Hemma är det bara svensk tv och svensk radio, berättar hon.

Bolibompa och Så ska det låta går bra, men hon vill bli så duktig att hon kan hänga med i På spåret och Melodikrysset. Än är det för svårt.

– Jag hoppas att jag ska få svenska kompisar. Jag vill lära mig språket och förstå samhället. Jag måste söka andra jobb än det jag är utbildad för. Då måste jag kunna språket.

Hon får språkträning. Det är noga med orden. Språkutbildning är nämligen förbjudet. Sådana är fas 3-reglerna. Högskoleutbildning på fritiden är också förbjudet. Förbudet gäller utbildning som berättigar till studiemedel. Att Rosa Dhahiir är för gammal för CSN-pengar spelar ingen roll.

Det är inte meningen att folk ska trivas i fas 3.

Jobbsökaraktiviteter är förbjudna. Fas 3-anordnare ska inte konkurrera med jobbcoacher. Att det inte finns några jobbcoacher i fas 3 spelar ingen roll. Fas 3-deltagare ska söka jobb en dag i veckan på egen hand.

– I början fick vi göra mer. Då kunde vi ha jobbsökaraktiviteter. Sedan blev det mer och mer av ”det här får ni inte göra”, berättar Lotta Merhammar, som leder den dagliga fas 3-verksamheten på A-reco.

Vändpunkten kom på våren 2011. Först blev det fas 3-storm i medierna. Sedan kom riksdagsbeslutet om fas 3-stopp.

I den vevan började Arbetsförmedlingen tillämpa regeringens fas 3-regler till punkt och pricka. De hade kokats ihop på arbetsmarknadsdepartementet, förmodligen av Sven Otto Littorins statssekreterare Eva Uddén Sonnegård, som fick ett toppjobb på Sveriges OECD-delegation i Paris och numera vägrar prata om fas 3. Det var bråttom. Regeringen tog beslut om ersättningen till fas 3-deltagarna i januari 2009. Två månader senare ändrades reglerna, samtidigt som de första arbetslösa skrevs in i fas 3.

Reglerna lever kvar, om än med några små förändringar. Fas 3-deltagare ska vara på plats hos en anordnare 40 timmar i veckan och sysselsättas med något, oklart vad. Numera kan ett fåtal få arbetsmarknadsutbildning – om inte pengarna tar slut. Det hände i fjol. Annars är det mesta förbjudet.

A-reco skärpte närvarokravet så sent som i januari, efter en inspektion från Arbetsförmedlingen. Nu ska deltagarna vara på plats åtta i stället för sju timmar om dagen.

– Det är bara regelverket det handlar om när Arbetsförmedlingen är här. Vi försöker följa reglerna, men ibland är det väldigt svårt att tolka dem, tycker Yvonne Odencrants.

Förra sommaren skrotade A-reco ett misslyckat idrottsprojekt. Ett jämställdhetsprojekt har överlevt. I höstas blev digitalisering en ny arbetsuppgift. 15 personer scannar in tidningsklipp och utställningskataloger åt X:et-museet i Tumba med Sven X:et Erixons konst.

Arbetet pratar enskilt med fyra fas 3-deltagare på A-reco. Ett par är uttalat nöjda – ingen är särskilt missnöjd. Alla har större problem – som att hitta jobb och försöka få ekonomin att gå ihop.

En kvinna berättar att hon nyligen kallades på en intervju för första gången väldigt länge – och fick jobbet ”utan Arbetsförmedlingens hjälp”.

– Jag blev jätteglad.

Sedan fick hon den obligatoriska frågan om vilka bidrag arbetsgivaren kan få till hennes lön. Särskilt anställningsstöd ger mest, 85 procent av hela lönekostnaden upp till nästan 22 000 kronor i månaden. Men den som anställs får ingen a-kassa och är fortfarande inskriven på Arbetsförmedlingen.

– Och jag vill slippa ha med Arbetsförmedlingen att göra.

Alternativet är nystartsjobb. Arbetsgivaren får nästan halva den totala lönekostnaden betald av staten. Den anställda får rätt till a-kassa med 80 procent i ersättning efter sex månader. Den som slutar efter ett halvår med anställningsstöd åker tillbaka till fas 3 med 65 procent i ersättning – i bästa fall.

– Systemet är skitdåligt. Det värsta var att arbetsgivaren gjorde upp med min handläggare på Arbetsförmedlingen om stödet. Jag kände mig överkörd. Det gällde mig, men jag fick inte ens vara med och diskutera.

Hon var säker på att hon inte skulle få jobbet, men ett par dagar efter vårt samtal hörde arbetsgivaren av sig igen. Därför är hon anonym. Hon vill inte riskera jobbet.

Yvonne Odencrants har ett långt förflutet på Ams och arbetsförmedlingar. Efter pensionen blev hon vd för A-reco. För ett par år lämnade hon det dagliga för att enbart vara styrelseordförande.

Sedan ett år är hon tillbaka.

– Jag vill och kan arbeta än så länge. Jag älskar det här jobbet. Min belöning är när jag ser att människor mår bättre.

Läs också Larisa Koroleva och Marie Rymans berättelser om deras tid på A-reco: ”Utnyttjad, diskriminerad, lurad”