”Arbetsgivarna blir som tjuriga barn”

Hans Boberg fimpar ännu en cigarett och sätter sig i den mörkblå Volvon.

Han är på väg mot förhandling i Jordbros oändliga industriområde med Shakira i högtalarna. Det ringer och Hans lugnar via handsfree ner en orolig arbetsgivare som vill bli av med en anställd.

– Det där är inga problem. Vi är med, säger han och instruerar arbetsgivaren hur man går till väga vid en uppgörelse.

De lägger på och Hans säger att det går att komma överens om i stort sett vad som helst. Han har varit med om en anställd som kört från mötet i chefens BMW, eftersom chefen saknade likvida medel.

Hans är ombudsman på Handels avdelning i Stockholm. Han har främst med småföretag att göra, butiker och lager. Han jobbar för drygt 1 600 medlemmar, de flesta utan facklig organisation på arbetsplatsen.

Han har ett kontor, men bilen och andras arbetsplatser är hans främsta arbetsmiljöer. Det blir mycket brandkårsutryckningar, säger han.

Folk som får sparken på dagen. En chef hotar med kniv. Slagsmål. Sådant som inte kan vänta. Eller så är det inbokade förhandlingar. Som när han kom på ett bemanningsföretag med att inte betala ut löner till dem som hyrdes ut. I stället betalade ungdomar av sina skulder genom att jobba. Företagsrepresentanterna som kom till förhandling hade tatuerade nackar och bar svarta skinnvästar med Hells Angels-emblem.

– De var som vilka arbetsgivare som helst. Helt okunniga och med stor respekt för oss. De förstod och betalade.

Men mitt i allt drama finns också de där vardagskamperna. De som verkar pågå ständigt. Och som ingen riktigt tar tag i.

Hans drev ett sådant fall ända till Arbetsdomstolen, som kom med sin dom i höstas. Det handlar om två brödsäljare, som kör ut varor till butiker varje dag och inte hinner tillbaka till lagret för att äta. Facket anser att det lokala avtalet ger dem rätt till måltidsersättning. Det gör inte arbetsgivaren.

Hans Boberg har varit uppe i domstolen tre gånger tidigare med just måltidsersättningar. Varje fall har slutat i förlikning. Bra, kanske, för medlemmen. Men fortsatt ovisst för alla andra.

– Jag var inte osäker här, det var förbundet. Men någon gång måste vi sätta ner foten och pröva det här. Det är så pass många medlemmar som inte får sina pengar.

Han inledde diskussionerna med företaget för fem år sedan. I augusti i år dömde en enig domstol till förarnas och fackets fördel. Brödbilsförare som inte kan åka till jobbet för lunch har rätt till ersättning.

I dag driver Hans Boberg runt 25 tvister om måltidsersättning. Det handlar om drygt 100 medlemmar, som vardera har mellan 70 000 och 80 000 kronor att fodra från arbetsgivaren. För det är ju så formeln ska fungera: En dom ger praxis som ska omsättas till verklighet.

– En dom gör inte livet lättare. Den gör oss säkrare på att vår tolkning av avtalet är rätt så att vi kan driva det hårdare mot företagen.

Företaget har betalat ersättningar för de båda förarna under begärd period och skadestånd enligt domen. Men någon praxis är det inte tal om.

Nu har företaget sagt upp det lokala avtalet och vill sänka lönen för samtliga förare med 1 900 kronor, det vill säga summan för måltidsersättningen.

– Att aldrig betala ut måltidsersättning har varit en käpphäst för arbetsgivare i alla år. Svensk Handel stretar emot allt vad de kan. Det är synd att arbetsgivarna blir som tjuriga barn när de förlorar.

De båda förarna som det handlade om har blivit utsatta, säger han. Det var aldrig en majoritet på arbetsplatsen som ville driva fallet.

– Det var en lång process att få med killarna. Men när de förstod hur stora summor de avstod, och när arbetsgivaren sa att man inte betalar sådant – utan de får ta hem gammalt bröd i stället – blev de förbannade.

Hans Boberg börjar bli stressad. Han sneglar på mobilen.

– Bara när du och jag sitter här och pratar borde jag ha ringt fem, sex personer.

Efter Handels senaste omorganisation blev ombudsmännen i Stockholm 14 i stället för 18.

– Vi är för få i dag för att vara så kontaktbara som jag skulle vilja. Det finns hela tiden en kö som ger dåligt samvete.

Får du många erbjudanden från ”andra sidan”?

– Fram tills jag var 45 fick jag ofta det. Sedan avtog de. Men det har aldrig lockat. Det här jobbet är nästan lika roligt i dag. Viljan att förändra finns fortfarande.

Vi är framme vid det 26 grader kalla lagret i Jordbro. Hans kliver ur. En cigarett hinns med under promenaden från parkeringen till platschefen Arne Lindström som väntar där inne.

Får du ofta ett tack?

– Varje dag. Det är det jag lever på.