Att kapa och barka ved kräver högskoleutbildning. Det anser Stora Enso och fick rätt av AD i år. Men tre av sju domare höll inte med. Däribland rättens ordförande. Vilket gör fallet unikt.

– Kravet är tvärlöjligt. Det har ju fungerat i alla år, varför ska man behöva högskoleutbildning nu? Att, som bolaget hävdar, utrustningen blivit så avancerad stämmer inte. Det är samma skit sedan 1960-talet, säger 31-årige Johan Wendelin.

Han var för tre år sedan tidsbegränsat anställd som mekaniker på Stora Ensos pappersbruk Kvarnsveden i Borlänge.

I september 2011, en månad efter att han hade sagts upp, anställde bolaget sju operatörer. Två av anställningarna var på visstid, en på drygt tre månader och en på drygt åtta. Det handlade om att jobba i renseriet, där man kapar och barkar ved. Med maskiner som Johan Wendelin hade reparerat och underhållit under året.

Trots det, och trots att han hade företrädesrätt till återanställning, var han inte en av de sju. Bolaget krävde nämligen att alla, oavsett anställningsform, skulle ha högskoleutbildning. För att utgöra en mer attraktiv rekryteringsbas för framtiden.

Pappers stämde bolaget till AD. Och i höstas kom domen – Johan Wendelin och facket förlorade.

– Arbetsgivaren sätter upp ett krav som är helt irrelevant för att utföra det här jobbet. Ändå godtar domstolen det. Vid nyrekrytering kan naturligtvis arbetsgivaren ställa vilka krav som helst, men när en person har företrädesrätt måste man beakta att det är en skyddsregel, säger Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd.

Domarna var allt annat än eniga. Det är ovanligt. I tio procent av årets domar har någon av ledamöterna i domstolen haft en avvikande åsikt. I stort sett alltid är det antingen arbetsgivarens eller arbetstagarsidans domare (se faktaruta) som har en avvikande åsikt. Men det här fallet sticker ut.

Tre av de sju domarna ansåg att Stora Enso inte kunde kräva högskoleutbildning för att ha förtur till de kortare visstidsanställningarna i renseriet. En av domarna som inte höll med var rättens ordförande, tillika chef för AD, Cathrine Lilja Hansson. Hon säger till Arbetet att hon varit skiljaktig en gång tidigare under sina nio år som ordförande.

– Det är klart att en dom där du inte har alla bakom dig inte har samma styrka som om alla är eniga. Det säger sig självt att det är mind­re klart om det finns skiljaktiga meningar, säger hon.

Företrädesrätt är också en politisk het fråga. I dag gäller företrädesrätten i nio månader efter det att anställningen tog slut. Folkpartiet vill till exempel korta perioden till sex månader. Medan Vänsterpartiet vill förlänga den till tolv månader.

Frågan är ju om en visstidsanställd utan högskoleutbildning som i dag jobbar på ett pappersbruk ens omfattas av företrädesrätten?

– Tja, om arbetstagaren inte har jobbat mycket länge kan arbetsgivaren sätta företrädesrätten ur spel, säger Dan Holke på LO-TCO Rättsskydd.

”Mycket länge” var, enligt domen, närmare 20 år. Johan Wendelin, mannen som domen handlar om, tycker inte att den gjorde läget så mycket klarare.

– Det var ju nästan hälften som reserverade sig.

I dag har han ett nytt, fast jobb som mättekniker. Men hans åsikter om högskoleutbildning för att jobba tre månader i renseriet på Stora Enso är fortsatt starka.

– Jag var ju mekaniker, så jag hade ju varit ute och skruvat på maskinerna. Jag visste hur allt fun­gerade. Å andra sidan, det där hade en apa klarat av.

Läs också: Facket tar hem spelet i AD

Så arbetar ad

När ett mål avgörs i Arbetsdomstolen är det i regel sju personer som dömer.

En ordförande och en vice ordförande som båda har lång domarerfarenhet. En person är expert på svensk arbetsmarknad, men har inte jobbat för någon av parterna. De tre utses av regeringen.

Därutöver kommer två från arbetsgivarsidan, och två från arbetstagarsidan. Dessa ledamöter utses av huvudorganisationerna.

De organisationer som har rätt att föreslå ledamöter är: Svenskt Näringsliv (fyra ledamöter), Sveriges Kommuner och Landsting (två), Arbetsgivarverket (en), LO (fyra), TCO (två) och SACO (en).