Tillbaka till familjen – nu ännu fattigare

”Det kändes inte så bra att komma hem, vi hade ju inga pengar med oss. Men herregud, vi kom hem!” Det säger 17-årige Simeon som tillsammans med sin mamma Olga (i vitt) nu är återförenad med småsystrarna Fabiana och Alexandra, och mormor Temenushka.

Arbetet i Bulgarien. I sex veckor slet Olga Olegova Mihajlova och hennes son Simeon med att plocka bär i de svenska skogarna. Bär som generar miljarder åt industrin. Men Olga och Simeon kommer hem med skulder i stället för löner. De tvingas ut på gatorna i EU:s fattigaste land för att få ihop pengar till mat, rinnande vatten, el och ved.

Som så många andra platser har också bulgariska Dupnitsa en gata som fungerar som skiljelinje mellan dem som har och dem som inte har.

Nedanför den asfalterade gatan står slitna, men väl fungerande, villor med frodiga trädgårdar uppradade. Ur jorden växer pumpor och från pergolataken dinglar blålila vindruvsklasar. På gatan står bilar av märken som Audi och Mercedes.

På andra sidan blir den släta asfalten till gropig lera. Husen till skjul. Bilarna till beståndsdelar. Några getter betar på vad som skulle kunna vara ett fält, men som snarare är en kilometerlång soptipp. En åsna lunkar fram och fungerar som ambulerande läskkiosk. I bakgrunden anar man Balkans högsta berg Musala bland tunga regnmoln.

Några hundra meter upp står ett vitt stenhus med klarblå grind. Där inne väntar Alexandra och Fabiana på mamma Olga Olegova Mihajlova som tillbringat ännu en dag på huvudstaden Sofias gator, två timmars bussresa bort.

Olga är rom, men berättar att det även bor bulgarer här i hennes kvarter.

Bor det romer även i villorna där nere?

– Nej.

Även i Bulgarien lever romer ett tuffare liv än andra. Fyra av fem bulgariska romer räknas som fattiga. Mellan 70 och 80 procent är utan jobb. De är sjukare. Medellivslängden lägre. Spädbarnsdödligheten dubbelt så hög. Hälften har inte badrum. Barnen slutar ofta skolan i förtid.

46-åriga Olga och hennes fyra barn, två söner och två döttrar, har ett kaklat badrum med dusch och vattentoalett. Det är iskallt och går inte att använda eftersom vattnet har stängts av.

– När en i byn inte betalar så stänger de av för alla. Det är samma sak med elen.

De drygt 13 000 kronor som hon och hennes son Simeon, 17 år, tjänade i de svenska bärskogarna under förra sommaren finansierade kakel, klinkers, handfat, toalettstol, dusch. Och spackel nog att täppa igen sprickor i tak och väggar i ett av husets tre rum. Men framför allt räckte pengarna till att de kunde äta och värma sig hela vintern.

Den här sommaren kom Simeon och mamma Olga tillbaka utan pengar. Skulden på 9 000 kronor till en vän i byn är obetald. Det spacklade rummet ekar tomt. Ur kranarna droppar det bara till ibland.

– Jag skäms över att inte kunna betala. Det är därför jag går runt och plockar sånt här, säger hon och håller upp en plastflaska.

Arbetet träffade Olga Olegova Mihajlova hastigt i skogarna utanför uppländska Mehedeby i somras. – De andra i tältlägret förbjöd oss att prata mer med er journalister. De var rädda att bli vräkta. Men för oss var ni allt.

 

Under en och en halv månad reste Olga och Simeon runt i Sverige i en fullpackad Volkswagenbuss med sju personer de inte kände. Fem olika platser slog de sig ner på. Någonstans mellan Tierp och Hudiksvall. I år var konkurrensen stenhård.

– Vi bodde med andra bulgarer och träffade både serber och thailändare i skogen.

Däremot hittade de aldrig särskilt mycket bär. Det de plockade fick de hälften så mycket betalt för som förra året När de åkte norrut mötte de oväder. Då gick bussen sönder.

– Vi använde den så mycket i skogen när vi letade nya platser.

I fem nätter sov de på en bensinstation. Olga beskriver hur de la ut filtar på asfalten. Att sova i bussen var det aldrig tal om eftersom packningen inte fick bli blöt. När regnet föll sökte de i stället skydd under taket där man tankar. De blev ivägkörda av polisen. Flyttade till en badplats. Allt var blött eller fuktigt.

De blev sjuka. Förkylningar, lunginflammationer och njurproblem.

Mat plockade de bland soporna utanför olika affärer. Några klättrade ner i insamlingslådor för att hitta torra kläder.

– De blev tillsagda, men vi kände att vi inte hade något val. Allt vi hade var dyngsurt.

Till slut gav de upp.

– Vi hjälptes åt med pengar till det som gick sönder på bussen. Vi fick punktering och stannade ofta på vägen hem. Vi hade inte ens råd med bröd.

De 300 milen till Sofia tog fem dagar.

Hur var det att komma hem?

– Som att få ett nytt liv. Visst, jag är orolig över pengarna. Men jag var så glad över att vara vid liv. Jag levde med en känsla av att vi inte skulle komma hem.

I bakgrunden ligger döttrarna Alexandra, 8 år, och Fabiana, 10 år, och följer allt som händer i medeltidssåpan som utspelar sig på tv:n. Bredvid ligger teckningar och en mattebok uppslagen. En glödlampa dinglar i taket. Det knackar på dörren. In kommer Olgas mamma, Temenushka Alexieva Angelova. Hon är liten och tunn. Hon kräver en pall, och vill sitta farligt nära det glödheta elementet.

– Misär. Det här är misär. Vi svälter. Ser du hur vi lever? Det ska inte vara så här, säger hon med sprucken röst.

Olga och Simeon tystnar. De berättar också öppet om sin situation, men inte så här rakt på sak. Och de skämtar lika mycket som de är allvarliga.

Men du har fina barn och barnbarn, försöker jag.

– Ja, de är fina. Men de har inga jobb. Har du inga pengar här så dör du.

Temenushka är 60 år och för ett år sedan vägde hon 120 kilo. Nu väger hon 46. Hon berättar att hon är sjuk, och att hon har opererats tre gånger de senaste månaderna.

– Magsår och gallsten, viskar hon.

Alexandra och Fabiana fokuserar mer intensivt på tv-såpan. Simeon och Olga tittar bort. De vet att det inte är magsår eller gallsten som fått mamma och mormor att magra och må pyton. De vet att hennes mage i stället är fylld med elaka tumörer. Läkarna har gett henne en månad till. De tänker inte berätta.

Det är inte bara romer som har det svårt i dagens Bulgarien. Övergången från kommunism till kapitalism har gått allt annat än smidigt. Med undantag för 2000-talets första fem år – då arbetslösheten sjönk och BNP steg, vilket i sin tur ledde fram till EU-inträdet – så har korruption och organiserad brottslighet tagit ett strypgrepp på Bulgarien.

Politiska partier kan köpa folks röster. Enligt en undersökning från organisationen Transparency international var 12 procent beredda att sälja sin röst i valet 2011. 58 procent av dem på grund av fattigdom. I valet i våras ertappades en person med kopplingar till det tidigare regeringspartiet, konservativa Gerb, med att trycka upp 350 000 falska valsedlar.

Den svarta ekonomin är större än i något annat EU-land och står för 30 till 40 procent av ekonomin.

Den märks på gatan där man översköljs av erbjudanden om allt från billiga cigaretter till smarta telefoner. Men mest utbredd är den svarta ekonomin inom bygg, hälsovård och turism. Det är det Temenushka Alexieva Angelova syftar på när hon säger att den som inte har pengar dör i Bulgarien.

Fifflarna har även tagit sig in i EU-maskineriet. Att unionen inte får insyn i vart miljoner euro tar vägen har fått EU-kommissionen att dra in stödpengarna till landet. Bulgarien får inte vara med i vare sig Schengensamarbetet eller valutaunionen.

Finanskrisen har förvärrat läget. 2009 sjönk tillväxten till minus fem procent.

Exporten gick ner med 23 procent. Det fick regeringen att införa besparingsprogram som slagit hårt mot befolkningen. Bulgarien är EU:s fattigaste land sett till BNP per invånare.

I våras hällde sex människor bensin över sig själva utanför regeringskansliet i Sofia. En protest mot allt lägre löner och allt högre elpriser. Fyra dog. Premiärministern avsattes.

Den officiella arbetslösheten är med europeiska mått inte särskilt hög, drygt 12 procent totalt, och 27 procent bland unga. Men enligt många experter ligger den faktiska siffran snarare runt 20 procent och 44 bland unga. Den svarta sektorn gör officiell statistik osäker.

Olga berättar att hon till för cirka tio år sedan hade ett fast jobb. Det var så hon kunde köpa det vita huset med den blåa grinden, där alla hennes barn är födda.

– Det var ett bra jobb med bra lön. Jag packade varor på en kemikaliefabrik. Men vi fick alla gå. I dag är det bara välutbildade som får sådana jobb.

Till hennes glädje har yngsta dottern Alexandra slagit upp matte­boken. Simeon hjälper henne. Han läser av sin mamma på ett sätt som bara ett barn som tagit väldigt mycket ansvar kan göra. Han ligger steget före hela tiden, eftersom han förstår vad varenda blick, gest eller ryckning i hennes ansikte betyder.

För tjejerna är skolböckerna fortfarande avgiftsfria. Efter fyran börjar de kosta. 17-årige Simeon har precis fått hoppa tillbaka två årskurser och börja nian igen.

– Jag hänger inte med. Jag kan ändå inte alltid göra läxor eftersom jag och Anton jobbar efter skolan varje dag.

”Jobbet” ligger en kvarts promenad hemifrån. Det är en gigantisk soptipp. Dit åker bröderna, och i stort sett alla härifrån, för att vara mänskliga sopsorterare.

Han rabblar priser. Metall ger mest, knappt två kronor kilot. Plast minst, 20 öre kilot.

Vad skulle du vilja jobba med? frågar jag.

Simeon ser ställd men glad ut. Som om han aldrig tänkt så.

– Jamen, vad som helst. Det spelar ingen roll.

Chassin till barnvagnar ser man överallt i Sofia såväl som i Dupnitsa. ”Vi är många som plockar sopor.  Vi är de arbetslösa”, säger Olga som fotodagen till ära inte vill ha på sig sina smutsiga arbetskläder.

 

Olgas mål är att alla fyra barnen tar studenten.

Att plocka och sortera sopor är också hennes sysselsättning när hon åker in till Sofia.

Ibland sover hon över på golvet hos en väninna inne i huvudstaden. Av henne får hon också låna en gammal vagn att samla soporna i. Hon plockar även bortslängd mat ur kärl som stinker av rutten frukt och grönt, och tar med hem till barnen.

– Alla är arbetslösa här. Det är en liten stad och det finns många som jag. De senaste åren har varit svåra. Det är misär ibland. Det är därför vi åker till Sverige. Med bären vet man att man alltid får någonting när vi åker och säljer dem på kvällen.

– Men i år blev det inte så. Nu måste jag verkligen förbereda för vintern. När det är snö eller regnar mycket kan man inte dra vagnen.

Simeon vill visa bilder och filmklipp från sommaren i Sverige. När han hoppar på någons studsmatta. När de äter tillsammans med svenska familjer vid någons långbord. Och så drömhuset. En ljusgul sekelskiftesvilla någonstans i Sverige.

– Vi åkte förbi det huset flera gånger. Det var så fint. Vi drömde om det där huset.

Bulgarisk tv har nyligen haft ett längre inslag om hur svenskar beter sig mot bulgariska bärplockare. Att svenskar ofta misshandlar dem till exempel.

– Jag visar de här filmerna och bilderna för folk, och säger att det inte stämmer. Visst, alla är inte snälla mot oss men vi har haft roligt också.

Åker ni nästa år?

– Ja, om det inte finns något här, säger Olga Olegova Mihajlova.

Egentligen skulle den här texten handla om 23-åriga Nadja Radminova Zlatanova. Arbetet träffade henne på sensommaren i samma tältläger utanför Mehedeby som vi hastigt träffade Olga. När vi kom dit igen var Olga borta, och gick inte att nå. Därför kom det inledande reportaget i den här artikelserien att handla om Nadja.
Vi ville naturligtvis även träffa Nadja i Bulgarien. Hon gav oss en gatuadress i förstaden Bozhurishte utanför Sofia. Arbetet åkte dit. Men på den adressen fanns ingen Nadja Radminova Zlatanova. Ingen granne kände heller igen henne när vi visade bilder. Hon ville aldrig lämna något bulgariskt telefonnummer.

På marknaden vid Lavov Most i centrala Sofia slängs mängder av frukter och grönsaker som anses för dåliga att sälja. Och där väntar många människor, inte sällan Olga, på att plocka upp dem ur soporna.

 

I maj var det parlamentsval. Protesterna mot regeringen började direkt. Avgå, anser demonstranterna som är trötta på skyhöga elpriser, korruption och en stat som styrs av samma klick i olika politiska färger.