Unga utan jobb tickande bomb
Anders Nilsson och Örjan Nyström från tankeverksamheten i Göteborg samtalar utifrån sin bok Jämlikhetsnormen. Arbetets Martin Klepke är moderator. Foto: BERTIL ENEVÅG ERICSON
Vi står inför en tickande bomb. Var femte ung människa som kommer ut på arbetsmarknaden de närmaste åren kommer inte att vara efterfrågad. Dagens ungdomsarbetslöshet är bara ett litet problem i jämförelse med det som väntar.
Den bilden målade två av arbetarrörelsens främsta teoretiker, Anders Nilsson och Örjan Nyström, upp vid Arbetets seminarium tidigare i dag.
Utgångsläget för dagens 19-åringar är en följd av 90-talskrisen. Det visar en jämförelse av två ungdomskullar födda 1988 respektive 1994.
På bara sex år rasade skolresultaten. Förklaringen är de här årskullarna växte upp i två helt olika samhällen under sina första levnadsår. Årgång 1988 växte upp i en tid när det knappt fanns någon arbetslöshet. I årskullen 1994 växte var fjärde ung människa upp i en familj där minst där en förälder var arbetslös.
Deras föräldrar kunde inte ge dem tillräcklig intellektuell stimulans under deras första sex levnadsår.
Det är förklaringen till att årgång 1994 hade mycket sämre skolresultat än de som föddes sex år tidigare. 90-talskrisen drabbar dem 20 år senare i en tid när uppdelningen på arbetsmarknaden i ett A- och B-lag aldrig har varit tydligare.
Lösningen på problemet är inte arbetsmarknadspolitik, utan snarare familjepolitik och en satsning på förskolan. Men det är lösningar på längre sikt för att skapa förutsättningar för de allra yngsta i dag att klara sig i skolan.
– Vi måste också reformera arbetslivet och skapa förutsättningar för livslångt lärande, anser Anders Nilsson.
Han tycker att dagens ungdomsarbetslöshet är lägre än sitt rykte. Till hälften beror den på ungdomar som går från det ena tillfälliga jobbet till det andra. De hittar ett nytt jobb inom en månad.
Kvar blir 30 000 unga som går arbetslösa i mer än ett år eller är arbetslösa på grund av funktionshinder. Den gruppen kommer att späs på med 25 000 nya ungdomar varje år. Det innebär att ungdomsarbetslösheten blir ett mycket större problem än i dag om inget görs.
Efter 90-talskrisen förändrades arbetsmarknaden i grunden. Många jobb försvann för alltid. De lägst utbildade efterfrågades inte på marknaden.
Den utvecklingen ser ut att gå i repris som en följd av finanskrisen 2008 och 2009 – men konsekvenserna på arbetsmarknaden blir inte synliga förrän 2015, just det år när arbetskraften börjar krympa.
Det låter som goda nyheter för de arbetslösa, men så är det inte. Fler lediga jobb innebär inte längre färre arbetslösa. De som efterfrågas är högutbildade. Det hjälper inte de arbetslösa där majoriteten är lågutbildade.
I stället är vi på väg in i en situation där hälften av alla lediga jobb inte blir tillsatta.
– Det leder antingen till att ekonomin krymper eller att produktionen flyttar till andra länder. Och det blir större gap mellan starka och svaga på arbetsmarknaden. Det leder till ännu större inkomstskillnader, konstaterar Örjan Nyström.
Hans slutsats är att det krävs mycket starka motkrafter för att hålla tillbaka marknadskrafterna. Och de motkrafterna kan socialdemokratin inte mobilisera.
– Vi behöver en politik för ökad jämlikhet, säger han.
Progressiva arbetsgivaravgifter är ett sätt att motverka marknadskrafterna. Ju högre lön, desto mer får arbetsgivaren betala. De skulle bryta dagens utveckling där de som tjänar mest får mer och de som tjänar minst får sämre.
Den utvecklingen har pågått i mer än 20 år och går allt snabbare. Moderatorn Martin Klepke visade statistiken för åren mellan 2006 och 2011. Den rikaste tiondelsen ökade sina löner med 79 000 kronor om året. Den fattigaste tiondelen minskade sina 2 000 kronor om året.
Fler subventionerade jobb är ett annat recept. Därmed ska lågutbildade få större chanser på arbetsmarknaden. Men det kräver att de gamla anpassningsråden dammas av. Det innebär att arbetsgivare, fack, Arbetsförmedling och kommuner helt enkelt får göra upp om de subventionerade jobben.
