LÄS OCKSÅ: LO sågar premiepensionen

I mitten av 1990-talet bytte Sverige pensionssystem. Fram till dess var pensionernas nivå bestämd på förhand. Blev den ekonomiska utvecklingen sämre än väntat påverkade det inte pensionerna. I stället höjdes pensionsavgifterna.

Efter reformen är det tvärtom. Pensionsavgiften, 18,5 procent av lönen, ändras inte. I stället är pensionerna bufferten i systemet: De sänks om ekonomin går dåligt eller befolkningen åldras. Bytet betyder att pensionärerna har större anledning att vara oroliga, de tar ju smällen om någonting händer. Och någonting har verkligen hänt. Pensionerna blev inte alls vad politikerna räknade med.

Främsta förklaringen är att att svenskarna i dag lever två år längre efter 65-årsdagen än då systemet reformerades. När pensionspengarna ska räcka i ytterligare 24 månader blir utbetalningen varje månad lägre.

LO:s pensionsutredning, som tillsattes genom ett beslut på LO:s kongress 2012 och i dag lämnar sin slutrapport, ger en ovanligt detaljerad bild av hur låga pensionerna faktiskt blir. En kommunanställd 65-årig kvinna som pensionerades 2014 med en slutlön på 23 028 kronor fick bara 58,4 procent av sin slutlön i pension. Av den totala pensionen på 13 594 kronor kommer 10 882 kronor från den allmänna pensionen, 2 711 från tjänstepensionen.

Att försöka höja pensionen genom arbete är en otacksam uppgift. Kvinnan i exemplet har arbetat på heltid hela sitt yrkesliv (45 år) utan avbrott för sjukdom, arbetslöshet och barnafödande. Ändå blir pensionen så låg att hon har rätt till bostadstillägg (bostadstillägget förutsätter att hon inte har förmögenhet som överstiger 100 000 kronor). En kommunalare som i stället har arbetat halvtid hela yrkeslivet har bara 700 kronor mindre i månaden att röra sig med som pensionär (en effekt av att garantipension och bostadstillägg reducerar skillnaden).

Det här är på tok för dåligt, enligt LO:s pensionsutredning. Har man arbetat hela livet borde man inte vara beroende av bostadstillägg. Målet bör vara en sammanlagd pension på 70 procent av slutlönen, det vill säga den nivå man räknade med vid reformen på 1990-talet.

För att nå det målet finns två huvudspår. Antingen arbetar vi längre och väntar med att ta ut pensionen. Om kommunalaren i exemplet ovan skulle vänta med att gå i pension till 67 års ålder i stället för 65 blir hennes pension 71 procent av slutlönen.

Eller också fortsätter vi att pensionera oss så som vi gör i dag, och avstår löneutrymme för att betala in högre pensionsavgifter. En höjning med 5,5 procentenheter ger samma effekt som att arbeta två år längre.

De flesta politiker förordar den förra vägen, och i princip håller LO med. Men den ökade livslängden är ojämnt fördelad, påpekar LO. Det samma gäller möjligheterna att arbeta efter 65 år. De yrken där en stor del av de anställda lämnar arbetslivet med sjukersättning är uteslutande LO-yrken.

LO vill bland annat se en arbetsmiljökommission med uppdrag att komma tillrätta med kvinnors dåliga arbetsmiljö, och skärpa arbetsgivarnas ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering, så att fler orkar arbeta högre upp i åldrarna.

Men det får effekt först på lång sikt. För de många som redan är utslitna och inte orkar arbeta till ordinarie pensionsålder måste villkoren för sjukersättning bli mer generösa (villkoren skärptes drastiskt 2008). Och rätten till sjukersättning bör förlängas till 67 år, så att också de som inte kan arbeta av hälsoskäl kan vänta med att ta ut sin ålderspension.

Vid sjukersättning betalar staten in pensionsavgifter baserat på den inkomst den sjuka skulle ha haft om han eller hon hade fått vara frisk. På sjukpenning och ersättning från a-kassan beräknas pensionsrätten däremot på själva ersättningen, inte den bakomliggande inkomsten. LO vill att de ersättningarna ska ge samma pensionsrätt som sjukersättning ger.

Men bättre arbetsmiljö och bättre villkor för sjuka kommer förmodligen inte att räcka hela vägen till målet på 70 procent av slutlönen i total pension, bedömer pensionsutredningen. I så fall är LO redo att höja de avgifter som betalas in till pensionen.

Och då är det den allmänna pensionen som ska förstärkas, inte avtalspensionen, anser LO. Det är ett viktigt vägval. De senaste månaderna har tjänstemannafacken försökt att få arbetsgivarna att betala in mer till deras tjänstepensioner. Men bättre tjänstepension gynnar bara dem som omfattas av kollektivavtal. Resultatet blir ökade klyftor mellan starka grupper på arbetsmarknaden och grupper som tvingas arbeta utan tjänstepension, betonar LO.

Att tjänstepensionen får allt större betydelse för den totala pensionen är en farlig utveckling. På lång sikt leder ”avtalsvägen” till att de ersättningar som staten ansvarar för tunnas ut och blir ett slags grundskydd, varnar LO. Den solidariska finansiering som socialförsäkringar bygger på går förlorad om starka grupper skaffar bra tjänstepension och privat sparande, medan lågavlönade med osäkra anställningar lämnas därhän.

IF Metall och andra LO-förbund inom industrin har de senaste åren avstått löneutrymme för att öka avsättningarna till avtalspensionen. Det ska göra det möjligt att gå ner i arbetstid i slutet av arbetslivet, eller ge högre pension om man orkar jobba till ordinarie pensionsålder. Men det är också ett steg på den väg som LO vill undvika.

LO:s pensionsutredning ser det som ett svar på att staten har skärpt villkoren för sjukersättning. Om de villkoren mildras så som LO kräver behövs inte extra avsättningar till avtalspensionen.

LÄS OCKSÅ:

Trots ett helt arbetsliv blir LO-medlemmen fattigpensionär