Mohamad heter egentligen någonting annat, men av rädsla för vad som skulle kunna ske med familjen som är kvar i Damaskus vill han vara anonym. Foto: Unn Gustafsson Bild: Unn Gustafsson

Mohamad, en tjugosjuårig textilingenjör från Syrien, är en drömkandidat för tyska arbetsgivare. Men han är också ett så kallat Dublinfall, som lever i skuggan av Europas kollapsade immigrationsregler. 

Arbetet träffar honom en söndag i slutet av oktober i Berlin. Vi promenerar längs Unter den Linden mot Brandenburger Tor.

– Jag brukade kolla på dokumentärfilmer om andra världskriget och Europa, och drömma om att besöka de här platserna. Nu är jag här som asylsökande. Livet är konstigt, säger Mohamad.

Han flydde för att slippa rekryteras till al-Assads armé, och nådde Europa via den spanska enklaven Melilla i Marocko. Han anlände Berlin i mars – i maj kom beskedet att han ska skickas tillbaka till Spanien.

I praktiken avvisar Tyskland väldigt få syrier. Men frågan är infekterad, delar av regeringen vill skärpa praxis och dessutom införa stoppregler för anhöriginvandring.

Mohamad följer diskussionen med oro. Efter att ha bott i en gymnastiksal och slussats mellan olika förläggningar har han lyckats hyra en pytteliten lägenhet – en bedrift i den tyska huvudstaden. Han har dessutom börjat plugga tyska och hittat en praktik.

– Jag vill jobba, inte bara hänga omkring, säger han och ler försiktigt.

Praktiken är oavlönad, det var kriteriet för att Utlänningsmyndigheten skulle ge tummen upp. Dessförinnan hade Mohamad tvingats tacka nej till riktiga jobb.

– Jag registrerade mig på en platsbank på nätet. Flera företag tog kontakt och ville anställa mig rakt av, men de krävde uppehållstillstånd.

Det här är symptomatiskt för läget i Tyskland just nu. Det saknas varken arbetsvilliga bland de nyanlända eller anställningsvilliga företag. Men det saknas säkerhet.

– Är asylärendet öppet vet man ju faktiskt inte om personen man anställer får stanna. Och även om man engagerar någon från Syrien som redan fått uppehållstillstånd gäller det i tre år, inte för alltid. Det händer mycket bra nu, både inom förvaltning och lagstiftning, men ur företagarsynpunkt kvarstår en stor osäkerhet, set säger Guido Monreal från Teachcom, det småskaliga utbildningsföretag som hjälpt Mohamad att fixa praktik.

Det innebär också att den långsamma asylärendehanteringen är ett hinder för den arbetsmarknadsintegration alla säger sig eftersträva – liksom det faktum att Tyskland bara delar ut tillfälliga uppehållstillstånd.

Mohamad matchades till ett mindre företag som producerar färdiginredda kabiner till husvagnar. Hans textilingenjörsutbildning kommer väl till pass och han är tack

– De är jättetrevliga, cheferna och kollegorna. Men min dröm är att både kunna arbeta och plugga, kanske tre dagars arbete och två dagars studier.

För Mohamad är den långsamma ärendehanteringen ironiskt nog en chans. Efter ett halvår har Tyskland nämligen en skyldighet att ta över hans asylansökan, oavsett Dublinförordningen. Han hoppas att det ska dröja lite till innan myndigheterna kontaktar honom.

Unn Gustafsson

LÄS OCKSÅ:

Flyktingar en möjlighet