Dottern var fyra, fem år då hon fick börja leka med mina rollspelsfigurer. Små plastminiatyrer föreställande allt från Darth Vader till orcher och zombier. Det började som lek och slutade några år senare med ett eget spel. Lite på skoj lade vi ut det som en pdf på internet. Det visade sig bli mycket uppskattat, så vi gjorde en print on demandutgåva som sålde så bra att vi nu ges ut på ett av Sveriges väletablerade rollspelsförlag.
Böckerna skapar vi fortfarande tillsammans, min dotter och jag, far och dottertid som är mycket väl använd.
Egentligen var det inget planerat. Leken kom först, och efter ett tag tyckte jag att vi kunde göra den mer spännande genom att slå tärningar när figurerna utförde olika handlingar i leken för att se vad som hände .Det tyckte dottern var kul. Så pass roligt att hon ville ha mer. Vi kallade det för spel-lek. Spelleken växte och det tillkom fler och fler moment av tärningshanterande.
När vi hållit på så något år, insåg jag att här hade vi kanske något. Jag skrev ned de regler vi hade kommit på, och det första resultatet blev en gratis pdf på nätet.
Vi tänkte inte mer på saken, men så började det dyka upp recensioner av spelet, folk pratade om det på en spelfestival vi besökte och det var väl då någonstans jag förstod att det kanske skulle bära sig att ge ut spelboken som print-on-demand.
Till saken hör att vi gjort spelet på kul. Vi hade lekt fram alltihop, pysslat och påtat, men för egen del. Att andra nu ville ta del av vårt spel kändes oväntat. Jag fick kontakt med en lämplig tecknare som genast ställde upp med bilder. Till den tryckta versionen fick vi dock stryka en hel del av våra idéer då det inte bar sig. Åtminstone trodde jag inte det (ett misstag nu i efterhand). Jag insåg nämligen inte då hur unikt vårt spel var – aldrig förut hade det funnits denna typ av spel som riktade sig direkt till barn.
Till nästa bok jobbade vi mer strukturerat och målmedvetet. Vi skrev om monster som befolkade vårt spel. Dottern var ofta ivrig och ville spela äventyr – vi hade slutat kalla det spellek – som godnattsaga flera kvällar i veckan, och de övriga kvällarna ville hon prata om vilka monster som skulle finnas med och hur de skulle fungera i spelet.
Numera planerar vi tillsammans vilka titlar vi ska ge ut och vad innehållet ska vara. Delar av böckerna samskriver vi. Vi sätter oss ned vid laptopen och sprutar ur oss idéer. Alla går naturligtvis inte att införliva i spelet, men bara att tillsammans med sin dotter gå igenom den processen känns underbart. Och det är väl det som är den verkliga vinsten. Vi blir inte ekonomiskt förmögna på att ge ut ett spel – men samskapandet, tiden vi spenderar tillsammans, den är obetalbar. Leken behövs när mörkret faller, antingen det är i Beirut, Paris eller i vår egen närhet.
Obetalbart är också alla glada och förväntansfulla barn som möter oss på de spelfestivaler vi besöker. Eller som en liten kille som provspelade spelet tillsammans med sin pappa på en spelfestival uttryckte sig: ”Det här är det bästa jag har gjort i hela mitt liv.” Sådana gånger sträcker vi på oss lite extra.
LÄS OCKSÅ:
