Åsa Dufbäck tillsammans med lilla Haneen Alsabae från Homs i Syrien. Foto: Fredrik Sandberg

På asylboendet i Skebo herrgård gör föreståndaren Åsa Dufbäck oss sällskap när vi blir bjudna på lunch, kyckling och vegetarisk lasagne.

Herrgårdens stora matsal har utsikt över smedjan och kvarnen vid Skeboån. Plötsligt står en yngre kvinna mitt framför mig med armarna i kors och med en blick som säger att jag begått ett oförlåtligt misstag. Tolken förklarar att kvinnan och hennes man lider av svår ”bacillskräck” och alltid sitter på samma plats i matsalen, där jag råkar sitta.

Annars existerar inga privilegier eller undantag från de gemensamma reglerna som är översatta till samtliga språk.
– Exempelvis får man inte kasta fimpar på golvet eller gå från bordet utan att ha torkat efter sig, berättar Åsa Dufbäck. Man måste hjälpa barnen och behandla kvinnor med respekt.

Hon anser sig vara bra på att lösa konflikter och få människor att känna sig sedda. Dessutom är hon väldigt duktig på språk, särskilt kroppsspråk. Det har inte varit några bråk på boendet, bara små missförstånd, berättar hon. Som häromdagen i tvättstugan när en 1,4 meter lång man anklagade en 2 meter lång man för att ha knyckt hans byxor. Hon löste konflikten genom att påpeka storleksskillnaden och det visade sig dessutom att byxorna hade fastnat längs med tvättmaskinens trumma.

Men det finns situationer som får henne att tappa behärskningen. Exempelvis den gången när en man puttade undan en liten pojke från spelbordet och satte sig på hans plats. Han fick genast hämta tillbaka pojken och be honom om ursäkt. Eller den gången när en läkare försökte gå före i kön bara för att han råkade vara man, vit och högutbildad.
– Att ställa sig i kö och vänta på sin tur är en demokratisk skyldighet. En annan sådan skyldighet är att betala skatt. Jag brukar berätta med jämna mellanrum vad våra skattepengar går till, krona för krona.

Häromdagen kom en yngre kille viftande med en straffavgift på 1 200 kronor för att han försökt tjuvåka på bussen till Norrtälje. En flykting får 24 kronor i dagerersättning plus 300 kronor i månaden för resor, vilket räcker till fem Norrtäljeresor. Men Åsa Dufbäck köper inte snacket om stackars flyktingar.

I stället resonerade hon att det ingår i att vara vuxen att betala sina räkningar. Några dagar senare kom han med pengarna som han lyckats samla ihop bland kompisarna på asylboendet.
– Här jobbar vi med hjärtat och inte efter några myndighetsregler, slår Åsa Dufbäck fast. Men man måste också ställa krav och sätta gränser. Exempelvis serverar vi inte halalmat här. Det är onödigt dyrt och svårt att få tag i.

– Nyligen tog vi emot 17 ”bråkstakar” från ett annat asylboende som visade sig vara hur trevliga som helst. Det är egentligen väldigt enkelt. Jag hjälper dig och kräver att du hjälper mig.

Det som oroar Åsa Dufbäck mest är sysslolösheten. Hade hon fått bestämma hade hon inte låtit asylsökande gå sysslolösa en enda dag, utan låtit dem exempelvis bygga ut cykelbanor genom hela landet.
– Ibland känns det som om de redan gått i pension.

Men en del vägrar ge upp. Exempelvis Hamayoun Rahimi och Tombosa Asfaha, som lärt sig prata flytande svenska på egen hand. Med hjälp av Youtube och volontärer från omgivningen som tränar svenska med dem.

Smartphones är bra till mycket – till exempel kan man lära sig svenska med hjälp av dem, berättar Tombosa Asfaha och Hamayoun Rahimi. Foto: Fredrik Sandberg.