Familjen Alhalaq: Mamma Aamer Zeino, pappa Abdalmanan, sönerna Abdulla, 4 år, och Walaa, 10 år.

Det berättar de syriska papporna Abdalmanan Alhallak och Wael Alsabae. Sedan i somras bor de på Skebo herrgård, ett asylboende i Roslagen halvvägs mellan Norrtälje och Hallstavik.

Samhället Skebobruk har 285 invånare. Nu har de fått sällskap av ett hundratal flyktingar från ett dussin länder som bor i sovsalar med våningssängar i de vita husen runt herrgårdens huvudbyggnad. De största grupperna är syrier och eritreaner.

Barnen sitter med när föräldrarna berättar om den svåra resan till Sverige. Och resan är inte slut ännu. Först måste de få uppehållstillstånd, klartecken från Migrationsverket att börja sina liv i Sverige. Och sedan ska de bli placerade i en kommun. Först då har de rätt till SFI, svenska för invandrare.

Från och med detta nummer kommer Arbetet att följa familjerna Alhallaks och Alsabaes resa in i det svenska samhället – hur många år det än tar.

Mammorna Aamer Zeino Alhalaq och Ghena Zeino Alsabae, som är tvillingsystrar, ångrar djupt att de tog med sig barnen. Hade de vetat något om förhållandena ombord på båtarna hade de inte gjort det. Vare sig på första resan till Grekland, som de avbröt efter elva dagar, eller på den till italienska Lampedusa, ”migranternas hamn”, som tog 21 dagar.

– Jag grät när det kom in vatten i båten, och min pappa var också rädd, fast han sa att jag inte skulle gråta, berättar åttaårige Alaa, den äldste av familjen Alsabaes fyra barn, och låter som om han ska börja gråta igen.

Kusinen rycker in.
– Det var äckligt och läskigt på båten, säger tioåriga Walaa Alhallak. Vi kräktes hela tiden och det kröp råttor mellan våra madrasser på nätterna.

– Vi hade ingen tv och jag var rädd att vi skulle sjunka, säger sjuåriga Dyya Alsabae.

Både föräldrarna och barnen lider av så svår ”vattenskräck” att de inte kan passera lilla Skeboån utan att må illa.
– Vi tar alltid en omväg när barnen är med, säger Abdalmanan Alhallak.

Alla tre barnen pratar flytande svenska. De har gått i skolan i drygt fyra månader. Efter två månaders introduktion går de i vanliga klasser.

De låter mycket gladare när de berättar om sina klasskompisar och de nya bästisarna. Av namnen att döma är kusinerna de enda på skolan som inte har svenska som modersmål.

Familjen Alhallak: Mamma Aamer Zeino, pappa Abdalmanan, sönerna Abdulla, 4 år, och Dyya, 7 år. Foto: Fredrik Sandberg

En anledning till att båtresorna tog så lång tid var att smugglarna plockade upp nya flyktingar längs vägen. Båten till Italien hade plats för 500 passagerare och smugglarna hävdade att de skulle gå med förlust om den inte blev fylld.

– Men vi gjorde uppror när de ville plocka upp nya flyktingar från en libysk hamn där det pågick strider. Vi höll fast smugglar­chefen tills de gav med sig och åkte iväg med bara 375 passagerare, berättar maskinoperatören Wael Alsabae.

Båda familjerna kommer från miljonstaden Homs, cirka sju mil från den libanesiska gränsen. De var bland de sista som lämnade den sönderbombade staden.
– Det kryllade av krypskyttar på dagarna, och de oppositionella som säkerhetspolisen tog in till förhör på nätterna kom inte tillbaka. Men vi ville inte överge våra hem, berättar Abdalmanan Alhallak, som var en av Homs mest kända skräddare.

De lämnade Homs i april 2012. De hade åkt i knappt en kvart när regimens stridsplan lade tiotals bombmattor längs deras kvarter. En timma senare fanns inte ett enda hus kvar i området.
– Vi visste att bombplanen var på väg. Till och med barnen kunde höra skillnad på dem och vanliga passagerarplan långt innan de syntes.

Från Libanon åkte de till Egypten, och i somras tog de båten till Italien. I Milano gjorde de upp med nya smugglare som körde dem till Sverige.
Italienska myndigheter ville bara bli av med dem och smugglarna visste exakt hur man skulle åka.
– De körde oss raka vägen till Malmö utan att åka igenom en enda polis- eller passkontroll, säger Abdalmanan Alhallak.

Sedan dess har de bott i Skebobruk. De måste ha hamnat på bästa boendet i landet, berättar papporna. Mammorna säger att de inte vet hur de ska tacka ägaren Annika Björklund och föreståndaren Åsa Dufbäck.
– Vi förstår att de får pengar för att ge oss mat och boende, men vi får så mycket mer, säger Aamer Zeino Alhallak.
– Jag förstår inte hur de orkar engagera sig i varenda individ som de gör, säger Ghena Zeino Alsabae.

Men två saker har de svårt att förstå. Varför det tar så lång tid att få ett besked från Migrationsverket, och varför de inte får plugga svenska under tiden. För såvitt de vet skickar Sverige inte tillbaka några syrier.

De hävdar att det tidigare tog tre–fyra månader att få besked från Migrationsverket. Nu tar det minst dubbelt så lång tid, vilket måste bero på att ”taktikbesatta högre tjänstemän” vill sända en signal till syrier om att det inte är så enkelt att få uppehållstillstånd.

Kanske ligger det något i teorin, eftersom antalet asylsökande syrier minskade från drygt 3 100 till drygt 2 500 personer under januari–februari i år jämfört med motsvarande period ifjol.

– Jag vill använda min kompetens och mina händer, säger Abdalmanan Alhallak och tittar i sina handflator som om han var på jakt efter ett enda litet spår efter arbete.

– Ge oss vilken syssla som helst, och vi vill inte ha betalt, tillägger Wael Alsabae, som kan plocka isär och reparera alla slags maskiner. Jag vill inte sova tolv timmar om dagen, det är inte människovärdigt.

Om ett par veckor ska familjerna på ”intervju” hos Migrationsverket. Förhoppningsvis får de besked om uppehållstillstånd sedan.

De vill helst bosätta sig i Uppsala eller Stockholm, där de har släktingar som är svenska medborgare.
– Vi tror att vi kan få mycket hjälp av dem när det gäller jobb och studier, säger Wael Alsabae. De har ju gått samma väg.

Både han och hans svåger vill helst fortsätta jobba inom sina yrken. Aamer Zeino Alhallak vill utbilda sig till lärare, Ghena Zeino Alsabae till sjuksköterska, men de vet att det kan dröja.

– Först måste vi ju lära oss svenska, vilket vi ser fram emot, säger Aamer Zeino Alhallak. Man kan ha vilka drömmar man vill, men i slutändan är det tillgången på jobb och bostad som avgör var man bosätter sig.

flyktingar från syrien

Så många flyktingar har olika länder tagit emot sedan krigets början.

Turkiet: 1 718 000
Libanon: 1 186 000
Jordanien: 626 000
Irak: 245 000
EU: 191 495
– varav Sverige: 55 354

Källor: Eurostat, Migrationsverket