”Detta är helvetet på jorden”

Koldammet lägger sig som ett tjockt dis över området och blockerar solens strålar. I delstaten Jharkhand bryts kol ur öppna gruvor där arbetsförhållandena för kolarbetarna är direkt hälsofarliga.

I östra Indien är kol en dyrbar naturresurs. En stor del av befolkningen i området Jharia i delstaten Jharkhand är beroende av kolbrytningen.

En av dem är Krishna Beldar, 56, som har varit anställd på statliga kolföretaget BCCL (Bharat Coking Coal Limited) i 35 år. Tidigare hade han de öppna kolfälten som arbetsplats men de senaste åren har han gått över till kontorsarbete. Han är nöjd med månadslönen på omkring 4 000 kronor efter skatt.

Värre är arbetsvillkoren för de tusentals arbetare som bor i anslutning till kolfälten, eller som kommer hit efter skymningen för att stjäla kol från de fullastade lastbilarna. De saknar anställning och livnär sig på svartarbete.

– Jharia är farligt kvällstid. Det är då kolmaffian är som mest aktiv, säger Krishna Beldar.

Vi befinner oss i vad som påminner om ett brinnande inferno, där metan och andra giftiga gaser sipprar ut från öppna sår i jordskorpan. Lastbilar och grävskopor drar upp koldamm; ett grått dis bildas som hindrar solens strålar.

Kolgruvorna i Jharia har brunnit i över hundra år och bränderna är så omfattande att varken den federala regeringen eller vetenskapsmän vet hur man ska släcka dem.

– Detta är helvetet på jorden  …, fortsätter Krishna Beldar. Han konstaterar att ”medellivslängden i Jharia är tio år lägre än i resten av Indien”.

– Cancer, tuberkulos och hudsjukdomar frodas bland befolkningen, regeringen tittar bara på.

Det börjar skymma bland de artificiella koltopparna, men det hind­­rar inte MD Kahn att fortsätta lasta hinkar fyllda med stenkol på ett lastbilsflak. Den kortväxte sotige pojken, som ser mycket yngre ut än sina 16 år, är inte anställd utan ”jobbar för sin farbror som säljer kolet vidare till mellanhänder”.

Tolvtimmars arbetsdagar gör att han bara hinner gå till skolan emellanåt. Likadant är det för de andra ungdomarna här, som sliter med både kläder och hy täckta av koldamm.

– Många går inte i skolan alls, och några arbetar gratis, berättar MD Kahn.

Familjen går först. Kolarbetarna kan liknas vid moderna slavar – deras familjer har lån som måste betalas tillbaka till den beryktade ”kolmaffian”.

Vem som tillhör maffian är dock oklart.

Dagen därpå möter vi representanter från två av traktens fackföreningar. INDUC, som är Indiens största fackförening för kolarbetare, arbetar för att medlemmarna ska få bättre arbetsvillkor och högre löner.

– Minimilönen för våra kolarbetare ligger på 24 000 rupies i månaden (drygt 3 000 kronor), men kan gå upp till 100 000 rupies (12 000 kronor), säger INDUC:s generalsekreterare AK Jha.

AK Jha tror att kolbrytningen kommer att fortsätta i många årtionden framöver, och eftersom marken i Jharia är farlig att bo på på grund av de underjordiska bränderna så måste utsatta män­niskor flyttas till nybyggda hus på säker mark.

– Regeringen räddar liv genom att flytta på människor, säger han.

En inte lika positiv bild målas upp av Om Singh, som har varit medlem i fackförbundet JMS (Janta Mazdoor Sangh) sedan 1977. Han berättar att det statliga BCCL inte följer säkerhetsföreskrifterna.

– De anställda bär inga skyddsmasker mot koldammet, och det sker många olyckor i gruvorna, med upp till fem dödsfall årligen, berättar Om Singh.

Luftföroreningarna från de öppna bränderna och alla kolkraftverk i området som spyr ut rök verkar vara ett problem som ingen vill ta ansvar för.

Delstatsregeringen har planterat träd och lovat att miljön ska bli bättre, men ingenting sker för att verkligen minska utsläppen. Läget är värst för de arbetare som inte är anställda, de har inget skydd alls.

– Varken regeringen, polisen eller fackföreningarna stödjer dem. De utnyttjas av oseriösa kolhandlare och utsätts ibland för tortyr. Ingen bryr sig om dem, säger Om Singh.

I Indien är det inte lika självklart som i Sverige vilken roll facket har. Det blir tydligt när representanterna från fackförbunden får frågan om vilken roll kolmaffian spelar, och vem den egentligen består av.

Det blir tyst bland den grupp av män som befinner sig i rummet. De skruvar på sig och tittar ner i stengolvet. En man tar upp sin mobil och ringer ett samtal. Tio minuter senare är journalister från Jharias lokaltidningar på plats och ställer frågor om varför vi vill veta saker om kolmaffian.

Efter förklaringen att vi enbart ska skriva om miljöförstöring lugnar sig reportrarna. Indiens korrupta system där maffia, politiker och fackföreningar hänger ihop, har plötsligt fått ett smutsigt ansikte.

Johan Augustin