Dags att sluta gömma sig

När Eva Ingvarsdotter sjukskrevs för utmattningssyndrom var det en kamp mot de skam- och skuldkänslor som tog över hennes vardag. Nu efterlyser hon krafttag i ­arbetslivet för att minska stigmatiseringen och få upp psykisk ohälsa på agendan.

Eva Ingvarsdotter kämpade emot in i det sista. Att bli sjukskriven för utmattningssyndrom fanns inte på kartan. Det var någonting hon läste om i tidningar, något som hände andra. Inte en stark kvinna i karriären som inte varit sjukskriven en dag på sju år.

– Jag sa till min läkare: ”Jag vill inte bli sjukskriven”. Det var någonting fult. Jag protesterade in i det längsta, berättar Eva.

Men protesterna hjälpte inte mot den stress som under en längre tid brutit ner henne. Hösten 2012 kom kollapsen. Vardagliga sysslor blev plötsligt oöverstigliga hinder. Hon fick problem med balansen, blev utmattad av minsta ansträngning och kunde till sist knappt stiga upp ur sängen.

– Det är ett trauma. Alla funktioner och sinnen slutar att fungera, du ­känner inte hunger fastän du är hungrig. Du blir ljudkänslig. Hjärnan stänger av för den är i chock, berättar Eva.

Oförmågan att utföra de mest vardagliga sysslor ledde till enorma skamkänslor. Att behöva hjälp av sin man med att duscha och borsta tänderna, att känna sig förvirrad och tappa ord mitt i ett samtal stämde inte med den starka kvinna hon alltid sett sig som.

Hon gick upp 20 kilo i vikt och inte ens spegelbilden var sig lik.

– Ett tag klarade jag inte av att visa mig bland grannarna, så mycket skuldkänslor hade jag. Jag kände inte igen min kropp, jag kände inte igen mitt psyke. Det är jobbigt att exponera sig, för det känns som att man har en stämpel i pannan där det står ”sjuk”, berättar Eva.

Nu har två år gått och Eva har börjat jobba deltid. Målet är att gå tillbaka till heltid under 2015. Hon har funderat mycket både över sin egen reaktion på sin situation och på omgivningens respons.

– Så fort det handlar om psyket är det någonting man blir rädd för. När det handlar om kroppen får du blommor och det skickas kort och presenter. Då tycker man synd om den som är sjuk, det går att ta på. Det andra är så abstrakt, säger hon.

Att börja vara öppen med sina erfarenheter har varit en viktig milstolpe för att minska skamkänslorna. Genom att berätta hoppas Eva också bidra till att minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

– Det här händer inte någon speciell människa. Det kan hända precis vem som helst, var som helst, säger hon.

Att minska stigmatiseringen tror hon är avgörande för att få ner de stegrande sjukskrivningstalen. Skam och rädsla för att förlora jobbet kan bidra till att så många jobbar på tills krafterna tar slut, enligt Eva, som själv blundade för sina symtom länge av just den anledningen.

– Vi behöver utbilda våra chefer, personalen och skyddsombuden. Vi måste skapa en öppenhet och naturlighet kring de här frågorna. Det räcker inte med snygga formulär och föreläsningar och dokument på HR-avdelningen, vi måste få in det i organisationen, säger Eva som själv har jobbat 20 år inom HR.

Hon efterlyser bättre rutiner och mer förebyggande arbete för att upptäcka och ta tag i psykisk ohälsa i tid. Att diskutera psykisk ohälsa på personalmöten till exempel tror hon kan skapa en öppenhet och medvetenhet som kan bidra till att medarbetare vågar berätta om sina problem. Hon hoppas själv kunna bidra till detta arbete framöver.

– Om jag har hälsan i behåll så ­kommer jag att vara en tillgång. Genom att bidra med erfarenheter, och kunskap, och skapa förståelse och empati. Och kanske få bort en och annan fördom.

Katharina Hedström

Läs också:

• Skamkänslor och diskriminering vanligt