Kollisionskurs

En våg går åt vänster, en annan åt höger. Det stormar på Europas politiska hav och det är de etablerade partierna som håller på att kapsejsa.

På valnatten regnade det kon­fetti över vänsterpartiet Syrizas ledare som vann det grekiska valet. Men det politiska etablissemanget i Europa rös inför vallöftet att förhandla ned den stora statsskulden.

Fler rysningar lär dock gå genom det politiska etablissemanget i år.

I maj håller Storbritannien val. Då väntas EU-kritiska nationalistpartiet Ukip skörda stora framgångar och därmed helt för­ändra den brittiska partipolitiken.

Nästa rysning kan komma i november.

Då går Spanien till val och Podemos – som på ett år kommit från ingenstans till att bli Spaniens största parti – kan vinna.

Vissa talar om en vänstervåg i Europa – om framgångarna i Grekland, Spanien, Italien, Frankrike.

Det går dock lika gärna att säga tvärtom –att det finns en högervåg. I Storbritannien, Nederländerna, Sverige, Finland, Frankrike, Ungern och flera andra länder har nya högernationalistpartier fått ett starkare stöd.

Statsvetaren Niklas Bremberg, Stock­holms universitet, ser ett mön­ster.

– Högerparti­erna som främst finns i norra Europa är kritiska mot den fria rörligheten i EU och fruktar en ökad migration. Vänsterpartierna i södra Europa är i stället kritiska till att ha tappat makten över ekonomin till EU och de vill inte ha åtstramningar, säger han.

En gemensam nämnare är att det bildats nya partier på både höger- och vänsterkanten. Många är dessutom EU-kritiska.

Tydligast är det i krisens epicent­rum, Grekland.

Under årtionden växlades makten mellan socialdemokraterna Pasok och högerns Ny demokrati. Efter att krisen bröt ut och EU kom med stora sparkrav på Grekland miste många väljare förtroendet för de etablerade partierna. Socialdemokraternas Pasok har rasat kraftigt och Syriza har tagit deras plats.

Det politiska systemet står inför stora utmaningar i flera länder.

I Italien har högeroppositionen smulats sönder under Berlusconiåren och ett Socialdemokratiskt parti jobbar nu furiöst för att göra en omstart av den italienska politiken.

I Storbritannien är valsystemet riggat för att skapa få men stora partier, men Ukips framgångar har gjort det osäkert. Vissa politiska analytiker har till och med talat om en samlingsregering mellan konservativa Tories och Labour.

Inget är med andra ord sig likt.

En förklaring till att de etablerade partierna tappat är, enligt Niklas Bremberg, att även oppositionspartierna till stor del ställt sig bakom EU:s impopulära krispolitik.

I kristider med hög arbetslöshet och sänkta löner blir migrationsdebatter raketbränsle för främlingsfientliga partier. På samma sätt blir sänkta löner, pensioner och åtstramningar en anledning att söka efter partier på vänsterkanten som bäst formulerar en kritik mot en sådan politik.

Det finns alltså en stark inre spänning i ländernas partipolitiska system.

Det har spätts på av en orolig omvärld.

En upptrappad konflikt mellan EU och Ryssland har lett till att Vladimir Putin gör allt han kan för att splittra enigheten inom unionen, genom att ge stöd till nationalistiska rörelser.

Att EU dessutom har den lägsta tillväxten i världen har inte underlättat situationen.

En annan förklaring till att nya partier växer fram i Europa kan vara att väljarna anser att EU blivit en viktigare politisk fråga.

Statsvetaren Göran von Sydow, Svenska institutet för Europapolitiska studier, har forskat om partier i EU

– Väljarna har tidigare röstat på partier som varit mer positiva till EU än vad de själva har varit. De har gjort det eftersom de tyckt att andra frågor varit viktigare, säger han.

– Möjligen håller det på att för­ändras, att fler tycker att EU-frågor blivit viktigare nu.

Den nya EU-kommissionen verkar ha insett att något är på gång och försöker agera.

Bland annat har ett stort investeringsprogram sjösatts och det har kommit utspel om att satsa mer på en social dialog.

Men ord är en sak, handling en annan. Det vet alla aktörer på Europanivå. Årets stora fråga blir om Bryssel vill och klarar av att leverera politik som kan ena en allt mer splittrad världsdel.

Läs också:

• Podemos ser sig inte som ett vänsterparti