Bild:

De första åren behandlades Shiella sämre än ett husdjur. Men nu finns det hopp om förbättring för världens hembiträden. För fyra år sedan antog ILO en konvention som ska leda till bättre villkor och öka möjligheten att organisera sig.

Överallt på torgen i centrala Hong Kong pågår aktiviteter denna söndagsmorgon. En grupp kvinnor sjunger psalmer medan andra övar på ett julspel. På filtar sitter hundratals kvinnor och äter frukost. På en liten plan pågår en intensiv basketmatch mellan några unga män. När en stor scen öppnas blir det genast en kö av ivriga karaokesångare

Det är söndag och veckans enda lediga dag för de över 100 000 filippinska migrantarbetarna i Hong Kong. Den absolut övervägande majoriteten av dem är hembiträden.

– Att en dag i veckan kunna koppla av och träffa vänner hemifrån är underbart, säger Isabella.

Hon har arbetat som hembiträde i Hong Kong i sju år.

– Hemma på Ilo Ilo fanns inget jobb när jag avslutat min universi­tetsutbildning, berättar Isabella.

Hon arbetar 14–15 timmar om dagen sex dagar i veckan för minimilönen, 4 110 hongkongdollar. Det är ungefär lika mycket i svenska kronor.

– Visst är jag ständigt trött men vad kan jag annars göra? Tack vare de pengar jag skickar hem kan mina tre yngre bröder fortsätta studera och kanske skapa sig en framtid.

Efter det att 32-åriga Marivic deltagit i en improviserad mässa tillsammans med sina vänner är det dags för frukost, en tallrik ris och lite kyckling. Hon arbetade först som hembiträde i Kuwait i fem år innan hon 2011 kom till Hong Kong.

– För mig var det rena himmelriket. Vi brukar säga att 90 procent av familjerna i Kuwait behandlar sina hembiträden närmast som slavar, medan 90 procent av familjerna i Hong Kong behandlar sina hembiträden hyggligt. Min arbetsgivare i dag är riktigt bra.

Marivics arbete är ändå tufft med långa arbetsdagar sex dagar i veckan. Av lönen skickar hon hem drygt hälften som hjälp till modern och för att bidra till en yngre systers studier.

– Uppoffringar är naturliga för oss filippinare och familjen är viktigare än något annat, förklarar hon.

På eftermiddagen samma dag befinner jag mig i den oberoende fackliga centralorganisationen Hong Kong Confederation of Trade Unions (HKCTU) huvudkontor i stadsdelen Tsim Sha Tsui. I ett sammanträdesrum sitter drygt tio kvinnor livligt diskuterande. Styrelsen för Progressive Labor Union (PLU-HK), ett fackförbund som organiserar filippinska hembiträden som arbetar i Hong Kong, planerar verksamheten för 2015.

På bara några år har PLU organiserat drygt 650 hembiträden.

– Det är dessutom medlemmar som betalar sina medlemsavgifter, säger ordföranden Shiella Estrada stolt.

Samtidigt är hon medveten om att det bara är en bråkdel av de omkring 100 000 filippinska hembiträdena i Hong Kong.

– Problemet är att den enda möjliga dagen för organiseringsarbete är söndagar, annars är kvinnorna aldrig lediga. Vi försöker ge både medlemmar och icke-medlemmar stöd. Med hjälp av HKCTU driver vi ofta rättsliga fall där hembiträden råkat illa ut, kanske har utsatts för övergrepp eller lurats på sin lön.

Enligt Shiella är arbetsrätten i Hong Kong på pappret bra. Problemet är att lagen inte alltid efterlevs. De flesta arbetsgivare betalar i dag minimilönen på 4 110 hongkongdollar och ett hembiträde har vart annat år rätt till två veckors ledighet och betald resa hem.

– För många är det ändå ett otroligt trauma att i åratal tvingas vara borta från sina nära och kära.

Även om åtskilliga arbetsgivare enligt Shiella inte uppskattar att det finns ett fackförbund för hembiträden måste de i dag acceptera detta. PLU är sedan en tid en registrerad och godkänd facklig organisation.

– Utan tvekan är ändå många rädda att organisera sig fackligt. De är rädda att avskedas. Vi försöker förklara att också hembiträden har rättigheter och att vi är beredda att ta strid för deras sak. Behövs det får vi även stöd från HKCTU:s medlemsförbund.

Själv har Shiella Estrada inget problem med sin arbetsgivare.

– Min arbetsgivare arbetar för en frivilligorganisation, en NGO, och har förståelse för mitt fackliga arbete.

I mer än halva livet, 29 år, har Shiella arbetat som hembiträde i Hong Kong. Hon kommer från Pangansinanprovinsen norr om Manila. Efter att ha utexaminerats som ekonom vid det lokala universitetet arbetade hon i sju år på ett exportföretag.

– Men lönen var låg och jag ville att mina barn skulle få en bättre framtid. Min mor och min syster fick ta hand om mina barn när jag lämnade landet.

– Det har varit tungt att inte kunna följa sina barns uppväxt. Mina tårar under åren har fyllt många hinkar. När jag tvivlat på att jag gjorde rätt som lämnade mitt land försöker jag intala mig att det är Filippinernas regeringar som är skyldiga. Det är våra korrupta politiker som tvingar oss att arbeta utomlands eftersom de struntar i sin egen befolkning.

I dag är Shiellas båda barn gifta och hon har två barnbarn.

– Jag känner att jag nu måste ta igen det jag missade av mina barns uppväxt, och vara nära mina underbara barnbarn. Därför planerar jag att åka hem till Filippinerna för gott om två år. Förhoppningsvis har PLU då vuxit sig så starkt att jag med gott samvete kan lämna över.

De första åren i Hong Kong hade Shiella några dåliga arbetsgivare.

– I en familj behandlades jag sämre än deras husdjur. De visade tydligt att de inte betraktade mig som en mänsklig varelse.

Varför bilda en facklig organisation för hembiträden?

– Varför inte? svarar Shiella Estrada snabbt.

– Vi är arbetare som alla andra och fackföreningar är ett av de få effektiva vapen arbetare har för att hävda sina rättigheter. Glädjande nog har i dag hembiträden över hela världen börjar organisera sig.

Lennart Johnsson

 

Läs också: