Syrierna i Grytan: ”Vi är inga lyxflyktingar”

Flyktingarna som vägrade kliva av bussen vid Grytans asylboende nära Östersund blev en riks­nyhet under nyårshelgen. I dag är de förbannade på medierna där de blivit utpekade som lyxflyktingar.

– Vi har fått framstå som ett gäng aggressiva och otacksamma män­niskor på gränsen till oförskämda, säger Abu Djoudi, en av de 35 flyktingarna som vägrade lämna bussen under två dygn vid nyår.

Vi kliver in i Grytans matsal mitt under lunchen och en tystnad breder ut sig när de förstår att vi är journalister.

– Ingen vill prata med journalister längre, suckar Abu Djoudi.

Han säger att vi inte ska ta det personligt medan han torkar bort resterna av potatisgrytan på bordet bredvid och mumlar något i stil med ”grisar, grisar, förbaskade grisar”.

Han understryker gång på gång att protesten inte hade någonting med Grytan att göra. De visste ingenting, vare sig om Grytan eller om Östersund, när de beslutade att stanna kvar i bussen. Det var en ren protest mot Migrationsverket.

Han tar fram en lapp ur kavajfickan där det står datum och klockslag för avgång från Malmö. Men ingen destination. En tjänsteman vid Migrationsverket upplyste dem om att resan till det nya asylboendet skulle ta cirka 40 minuter.

Flyktingarna har fått ”korrekt”, information konstaterar myndigheten i ett pressmeddelande utan vidare detaljer.

– Trams, säger Abu Djoudi, upprört och skakar häftigt på huvudet. Hade vi fått veta att vi skulle till Grytan hade vi stigit av när vi var framme. Vi kände oss lurade och vi blev behandlade som en flock eller vilken last som helst som dumpades mitt i skogen efter en 18 timmar lång resa.

Bussflyktingarna säger att de förstår att människor som bott här i hela sitt liv kan känna sig sårade när deras hemort ratas av en grupp asylsökande. Därför pågår nu en insamling till en bukett rosor som flyktingarna ska lämna till kommunledningen och be Öster­sundsborna om ursäkt. Men de har aldrig sagt att de inte vill bo i Grytan, försäkrar samtliga som Arbetet talar med.

– Vi har aldrig sagt att vi inte vill bo i Grytan. När en journalist frågade vår talesperson om var vi helst skulle vilja bo om vi själva fick välja, svarade han ”nära en stor stad”, berättar Ahmad Daoud, en annan flykting som deltog i protesten.

– Detta tolkades i medierna som att vi vägrade bo i Grytan, vilket inte är sant.

En del har bekanta i Stockholm och Malmö och tror att de kanske kan få hjälp med en språkkurs eller att hitta jobb längre fram, förklarar Ahmad Daoud.

Till saken hör att de flesta som åkte bussen till Grytan hade varit i Sverige några få dagar och upplevde resan till Grytan som en fortsättning på en lång och traumatisk resa genom Medelhavet och genom ett stort antal länder på väg till Sverige.

– Efter tolv timmar i bussen började en del tvivla på om vi verkligen fortfarande var kvar i Sverige.

Både frisören Abu Djoudi och agronomen Ahmad Daoud säger att de trivs utmärkt i Grytan.

– Det enda vi saknar är en språkkurs, säger Ahmad Daoud. Vi har varit här i två veckor och vet inte ens hur man säger god morgon på svenska.

Båda kommer från staden Qamishlou vid gränsen till Turkiet. De sålde nyligen sina hus till vrakpriser och gick över gränsen till Turkiet en natt.

Abu Djoudi gjorde sammanlagt tre misslyckade båtresor från Istanbul till Grekland. Första och andra gången var de ett 50-tal personer ombord på en gummibåt som inte kunde stå emot vågorna och tog in vatten.

Båten var nära att sjunka när de upptäcktes av turkiska marinen.  Vid tredje försöket greps de av turkisk militär och sattes i häkte. Först fjärde gången lyckades de ta sig till en grekisk ö. Gömd på en långtradare kom han fram till Malmö efter en veckas färd genom Europa.

– Jag ska inte klaga. Jag har haft förbannat mycket tur ändå. Många av mina landsmän som försökt åka samma väg vilar nu i havet, kanske precis där vi var nära att sjunka för gott.

Ahmad Daouds båtresa till Grekland var också mycket dramatisk. Resan från den turkiska kuststaden Izmir till grekiska ön Samos, som normalt tar drygt en kvart, tog fem timmar när båten tog in vatten.

– De äldre, kvinnorna och barnen fick sitta kvar i den vattenfyllda båten medan vi unga hoppade i och föste båten framför oss ända till Samos.

Resan till Malmö tog sju dagar. På dagarna fick han sitta tyst och still bland tomma metallådor. En gång per natt fick han gå ut för att uträtta sina behov och då fick han också dagens matranson, oftast en macka och en liten flaska vatten.

I en av sovsalarna träffar vi 19-årige Alan Abdo, gruppens yngsta medlem. Han flydde till Istanbul för två och ett halvt år sedan. Han bodde tillsammans med åtta andra syrier i ett rum på tio kvadrat och sparade pengar för att köpa sig en resa till Sverige, för 10 000 euro, nästan 100 000 kronor.

– Det är inte dyrt, säger han. Jag känner många som betalat betydligt mer.

Alan Abdo tycker att Grytan är rena paradiset jämfört med rummet i Istanbul.

– We love Sweden, we love Grytan, ropar Michel Kori, läkarstudenten från miljonstaden Aleppo, samtidigt som han försöker vakna upp från en tupplur.

– Vi älskar Sverige, men det inkluderar inte medierna som gett en falsk bild av vår protest, säger Alan Abdo.

– Med ett undantag, tillägger en äldre man – journalisten Stefan Nolervik på Östersundsposten. Och alla håller med.

Stefan Nolervik berättar i telefon att han verkligen häpnat över hur de som deltog i bussprotesten framställts som ”lyxflyktingar”.

– Jag trodde inte att det fungerade så, jag trodde att det fanns journalister som kunde ta sig tid, sätta sig ner, prata med flyktingarna och ge en rättvisande bild av läget.