På fredag stannar Italien – för jobbens skull
Missnöjet i Italien fortsätter att växa och nu förbereder facken en generalstrejk den 12 december. Kamplusten är stark och de flesta tänker delta i strejken.
De känner inte att politikerna lyssnar på dem och strejken är deras sätt att försöka få sina röster hörda.
Simona Bigalli jobbar i en fabrik i Florens som tillverkar belysningsanläggningar. Hon är helt klar med vad hon tycker om den italienska regeringens arbetsmarknadspolitik.
– Man skapar inte nya jobb genom att ta bort rättigheter, och det är det absolut viktigaste i Italien i dag. Utan fler arbetstillfällen kan vi inte komma ur krisen, säger hon bestämt.
Regeringens reform av arbetsmarknaden innebär bland annat att anställningsskyddet urholkas, eftersom det inte längre blir obligatoriskt för arbetsgivarna att ge jobbet tillbaka om domstolen slår fast att en person sagts upp utan saklig grund. Detta är en fråga som de italienska facken fått slåss hårt för de senaste tio åren.
– I andra länder är det säkert annorlunda, och där kan det räcka med att man får ett rejält skadestånd. Men här i Italien innebär ofta arbetslöshet att man inte hittar något nytt jobb. Därför är det viktigt att arbetsgivaren är tvungen att ge platsen tillbaka om hen sagt upp på fel grunder, konstaterar Simona Bigalli.
Själv jobbar hon på en fabrik som halverat sin personal sedan 2008 och fortfarande har över hundra arbetare permitterade.
Att hon ska strejka är självklart för henne. Den här gången tror hon att väldigt många kommer att delta.
– Det finns så mycket ilska bland mina kollegor. Vi känner att regeringen inte lyssnar på oss, att den inte bryr sig om vad vi arbetare tycker, hävdar hon.
– Jag strejkar för att jag vill att arbetet ska få tillbaka sin tyngd och värdighet i samhället. Plus att jag vill att det ska vara en dialog mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.
Men hon är noga med att påpeka att hon inte känner det som en strejk mot något.
– Det är en strejk som ska ge nya idéer, som föreslår förändringar. Vi vill inte nödvändigtvis att allt förblir som det alltid varit, men det här är inte en bra reform helt enkelt, säger Simona.
Ett av de fyra stora facken, Cisl, har valt att stå utanför strejken. Simona tror att en del av deras medlemmar kommer att strejka ändå.
– Det brukar de göra, för även om facken ofta har olika meningar på riksnivå, så har vi alltid varit enade på fabriken. När ett fack utlyst strejk har alla deltagit ändå. Det som begränsar deltagandet nästa fredag är att många jobbar på krisdrabbade företag, och är rädda för att bli de första som måste gå om de strejkar, berättar hon.
Riccardo Bartoli bor i närheten av Pisa och arbetar i en fabrik som tillverkar bildelar. Han brukar inte strejka, men den här gången kommer han att vara med.
– Jag tror att uppslutningen blir enorm, missnöjet är så stort på fabrikerna, säger han.
Främst är arbetarna rädda för att förändringen av skyddet vid uppsägning ska gå igenom.
– Det vi känner är också att den här regeringen har alla partier med sig. Det finns ingen riktig opposition, ingen som kan fånga upp missnöjet. Jag vill att regeringen ska sluta att ta rättigheter från arbetarna och göra något vettigt för att få igång Italiens ekonomi, som till exempel att sänka arbetsgivaravgifterna, föreslår Riccardo Bartoli.
Bland regeringens förslag finns att rätten till arbetslöshetsersättning ska utökas även till dem som ännu inte har ett fast jobb. Det innebär i praktiken att ersättningen kommer att minskas för dem som i dag har rätt till den, eftersom det inte finns pengar i statskassan.
– Det är klart att alla ska ha rätt till ersättning om de är arbetslösa, sjuka eller får barn. Men jag återkommer alltid till det som jag tycker är så viktigt: Folk vill inte ha bidrag, de vill jobba! Därför löser inte regeringen något med de här förändringarna, de måste få i gång Italien och skapa fler arbetstillfällen om människor ska få tillbaka förtroendet för politikerna, hävdar Simona Bigalli bestämt.
Läs också:
ITALIEN
Fackförbund
CGIL, kommunistiskt: 2,7 miljoner aktiva, 3 miljoner pensionärer
CISL, katolsk bakgrund: 2,3 miljoner aktiva, 2 miljoner pensionärer
UIL, socialistisk bakgrund: 1,35 miljoner aktiva, 600 000 pensionärer
UGL, högerinriktat: Cirka 1 miljoner aktiva (inga officiella siffror existerar)
Jobs act
Regeringens reform, kallad Jobs act, har två viktiga ingredienser som fått facken att reagera:
• En del av arbetslöshetsersättningen flyttas över från permitteringsersättningar (som kommer att utbetalas under kortare tid och som företagen i framtiden måste vara med och betala) till dem som i dag inte har rätt till ersättning.
• Tvånget för arbetsgivarna att återanställa vid uppsägning utan giltigt skäl upphör när företagen uppgett ekonomiska skäl, men bara för nya anställningar. Kritikerna anser att detta minskar rörligheten på arbetsmarknaden snarare än ökar den, eftersom arbetarna kommer att tveka att byta anställning och få sämre villkor.
Andra delar av reformen:
• Lägre arbetsgivaravgifter för dem som ger fasta anställningar, högre för tidsbegränsade.
• Arbetsförmedlingarna görs om helt, de fungerar inte alls i dag.
• Den som vill ha kvar sin arbetslöshetsersättning får bara tacka nej till ett jobb.
• Föräldrapeng till alla mammor.
• Färre anställningsformer.