Sveriges medlemskap i Nato innebär inte bara förändringar i säkerhetspolitiken – det påverkar också infrastrukturen. Försvaret kräver nu omfattande upprustningar av järnvägar, vägar och hamnar för att kunna transportera trupper och tungt artilleri. Det kan betyda fler jobb för landets järnvägs- och anläggningsarbetare, men den stora frågan kvarstår: vem ska betala?

Inlandsbanan, som sträcker sig mellan Mora och Gällivare, har länge varit i stort behov av reparation. Rälsen är på vissa ställen över hundra år gamla, fastspikade med järn och byggda för en annan tid. Nu pekas sträckan plötsligt ut som en strategiskt viktig del av försvarssatsningen. Samma sak gäller flera andra järnvägssträckor, hamnar och vägar – där staten, kommuner och privata aktörer väntar på besked om vem som ska finansiera upprustningen.

Någon måste stå för notan

Att modernisera infrastrukturen för att stärka Sveriges försvar är viktigt i dagens säkerhetspolitiska läge. Men de senaste decenniernas eftersatta underhåll har skapat en gigantisk skuld som nu hamnar i knäet på arbetare, skattebetalare och kommuner. Försvaret kan peka på behoven, men någon måste stå för notan.

Regeringen öppnar upp för privata investerare, där företag och pensionsfonder kan gå in och finansiera byggen i utbyte mot framtida avkastning. Men ska Sveriges infrastruktur verkligen privatiseras bit för bit för att klara av militära behov? Det finns en risk att vissa sträckor prioriteras utifrån försvarets behov snarare än samhällsnytta, vilket kan slå hårt mot glesbygden där järnvägen redan idag är eftersatt.

Måste tas ett helhetsgrepp

Upprustningen innebär fler jobb för de som bygger och underhåller infrastrukturen. Men det krävs också garantier för långsiktig finansiering och att satsningarna sker på rätt premisser. Staten måste ta ett helhetsgrepp och säkerställa att det inte blir enskilda kommuner eller arbetare som får bära bördan av försvarets ökade krav.

Järnvägen har länge varit en symbol för sammanhållning och utveckling i Sverige. Nu är det dags att rusta upp den – men inte bara för militära behov. Infrastrukturen måste tjäna hela samhället, från norr till söder, och finansieras på ett rättvist sätt.