Under det gångna året har häktet Örebro återkommande figurerat i media. En första artikel i Nerikes Allehanda beskrev ”skräcken på häktet” – hur personal på häktet hånar, skrämmer och misshandlar intagna. Jag och de kollegor jag pratat med kände inte igen oss i den beskrivningen men häktet agerade här helt korrekt och startade en utredning som sedan togs över av kriminalvårdens grupp för särskilda utredningar.

Den del av denna utredning som gjorts internt av ledningen på häktet Örebro har under hösten och tidig vinter varit minst sagt Kafkaartad.

Anklagelser mot kollegor har haglat, den ena mer påhittig än den andra. Kollegor har uppmanats av chefer att säga upp sig, vägrat, men till slut gett med sig efter återkommande påtryckningar.

Fyra är avstängda

Fyra av mina kollegor har utretts och stängts av från sin arbetsplats utan att de fått veta vad de ska ha gjort fel. Detta har gjorts i strid mot 10 § förvaltningslagen som fastställer att ”… den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet.” 

Efter återkommande påtryckningar från facket och de utredda kollegorna delges slutligen de avstängda kollegorna de händelser som pekats ut som felaktigt utförda.

Det visar sig då röra sig om ett fåtal så kallade gripanden; tillfällen där personal efter beslut från vakthavande befäl eller vid våld eller hot tar fysisk kontroll över en intagen för att undvika att den intagne skadar sig själv eller annan.

När det blir klarlagt vilka händelser som utpekats som felaktiga visar det sig att ledningen valt att inte förhöra alla som var med under dessa gripanden. Istället har de förhört personal som stått utanför händelserna. Ett vittne berättar hur hon inte sett en bestämd händelse, men ”… att hon hört i tredjehand”. Då personal som faktiskt varit med vid händelserna tar kontakt med ledningen för att delge sin syn på det inträffade är inte cheferna intresserade av att lyssna. Svaret blir då ”vi pratar med de vi vill prata med”.

Rädsla för repressaliser

När internutredningen färdigställts föreslår utredarna att häktet bör se över sin övningsverksamhet, förbättra kommunikation från ledning till arbetare angående vissa arbetssätt samt omhänderta problematiken med tystnadskultur på häktet. 

Dessa åtgärder väljer ledningen att ignorera och anmäler istället utpekad personal till Kriminalvårdens personalansvarsnämnd.

Genom hela denna process har informationen som delgetts de inblandade varit minimal, medan information från ledning till övrig personal på häktet Örebro varit obefintlig. 

Sättet som både utredningen och de avstängda kollegorna har hanterats har lett till en oro och förvirring bland kvarvarande personal på häktet Örebro vilket i sin tur lett till en farlig utveckling; rädsla för repressalier gör att personal undviker att interagera med upprörda intagna. Detta riskerar min, mina kollegors och intagnas säkerhet samtidigt som incitamentet för att genomföra en av en kriminalvårdares viktigaste arbetsuppgifter minskar; att bemöta och vägleda människor i kris.

Rättsosäkert häkte

Vid sidan av kartläggningar, utredningar och avstängda kollegor är häktet Örebro en varken välfungerande arbetsplats eller ett rättssäkert häkte. 

Fler celler dubbelbeläggs trots att dessa rum är byggda för en person och inte två. Europarådets kommitté mot tortyr, CPT, rekommenderar att dubbelrum i anstalt eller häkte ska ha minst åtta kvadratmeter boyta, exklusive sanitetsutrymmen. Detta uppfylls inte på häktet Örebro. Att dörr saknas till dubbelcellernas badrum innebär ytterligare en kraftig inskränkning av den personliga integriteten.

Vidare har häktet länge dragits med tekniska problem. Det rör sig om dörrar som inte går att styra, hissar som inte kan köras och överfallslarm som inte fungerar. Effekterna av de tekniska svagheterna blev tydliga under sommaren när en kollega blev attackerad av en intagen och den efterföljande rättegången fick genomföras utan filmat material av överfallet då inspelningsfunktionen visade sig ha varit ur funktion en längre tid.

Inte tillräckligt brandskydd

Bland bristerna är kanske allvarligast det som pågått i de tre besöksrummen som på grund av överbeläggning använts som celler. I dessa rum där intagna får sova på madrasser på golvet har det visat sig att tillräckligt brandskydd saknas. Detta har meddelats ledningen både av häktets interna brandskyddsfunktionär och av en extern brandingenjör. Detta har ledningen valt att bortse ifrån och rummen har huserat intagna under flera år.

Att vara häktad innebär en närapå total inskränkning av individens personliga integritet och frihet. Detta ger en extrem psykisk press för individen och självskador och suicid är tyvärr något som inom kriminalvården inte är speciellt ovanligt.

Kompetent ledningsgrupp saknas

Att arbeta på ett häkte innebär att hot och våld är någonting som man får räkna med att utsättas för. Att häktespersonal blir tagen gisslan eller dödad på arbetsplatsen är ovanligare men har även det hänt.

På en så pass komplex arbetsplats krävs en ytterst tydlig och kompetent ledningsgrupp som fokuserar på rättssäkerhet och transparens. Just en sådan anser jag saknas på häktet Örebro idag och jag vill med denna text både belysa svårigheterna häktet Örebro står inför och samtidigt vädja både till generaldirektör Martin Holmgren och justitieminister Gunnar Strömmer att se över omständigheterna som råder på min arbetsplats.

Min förhoppning är att åtgärder tas skyndsamt för att säkerställa att både personal och intagna får lämna häktet välbehållna och vid liv.