Efter en plågsam skilsmässa och ett ännu värre äktenskap åker filmregissören David Howard till Sverige för att träffa sin vän, pianisten Markus Vogler.

David blir inbjuden till familjen Voglers stuga på landet där han tillbringar några ljuva sommardagar i en idyllisk reklamfilmsmiljö med Markus, dennes fru Marianne och deras dotter Isabelle.

Förbjudet tycke uppstår mellan David och Marianne, och när Markus åker till Tyskland för att spela konsert söker Marianne och David upp varandra. Inget sexuellt sker, men nog går de som katter kring kåt gröt.

För att komma nära Marianne ger David sig i kast med att filmatisera en erotisk roman och mot producenternas inrådan ger henne huvudrollen.

För David blir filmen ett redskap för att leva ut sina fantasier och han kräver omtagning efter omtagning av en scen där Marianne, naken, ska förföra två män.

Hela tiden omgiven av ett stort filmteam i en tid långt före intimitetscoacher och metoo-upprop.

I klipprummet efteråt konstaterar producenten “Hon ser ju inte kåt ut.” David får då infallet att kliva in som ersättare till en av männen.

Plötsligt sköljer kåtslaget över inspelningsplatsen. Filmarbetarna håller andan. Efteråt lyder domen “Fantastiskt! Jävlar vad bra!”.

Krävs Cojones av frälsaren

Det krävs cojones att göra en nyversion av en Ingmar Bergman-film. Och cojones finns det gott om i Tomas Alfredsons remake av Trolösa som slevar generöst ur full frontal nudity-grytan.

Med vampyrklassikern ”Låt den rätte komma in” och spionrullen ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” blev Tomas Alfredson Sveriges mest lovande regissör. Sedan hände något. Filmatiseringen av Jo Nesbø-deckaren ”Snömannen”.

En film som mäter in på 7 procent approval rating på Rotten Tomatoes.

Men jag ska inte uppehålla mig vid det, eller att en kritiker sammanfattade filmen som “​a major disappointment on every level”. Det är inte vad den här texten handlar om. Eller att Alfredson sedan dess bara har gjort Alfons Åberg-filmer och en Jönssonligan-reboot.

Som sagt. Den här texten handlar om något annat.

Men att gå från att vara filmsveriges frälsare till att göra tecknad film om Mållgan för att sedan ta sig an Liv Ullmanns och Ingmar Bergmans Trolösa är mer än modigt. Det är att ta en stor tugga av livet.

Stark kemi

Trolösa klipper fram och tillbaka mellan ett före och ett efter.

Vi får stifta bekantskap med beståndsdelarna i triangeldramat när de är unga på 70-talet, och sedan långt senare när de lever med konsekvenserna av sina handlingar. I kulisserna rör sig Isabelle. Barnet vars liv ödeläggs av de vuxnas luster.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna Gustav Lindh och Frida Gustavsson är stark, och den senare är utmärkt i rollen som Marianne.

På samma vis är det Lena Endré som lyser starkast när serien skiftar till nutid. Vad gäller David den äldre, spelad av Jesper Christensen, undrar jag mest varför han blivit dansk med åren.

Att Lena Endré ikläder rollen som den äldre Marianne är en fin hommage till originalet där hon spelar den yngre.

Men här finns även pikar. Som när en producent sågar Mariannes audition med “Hon är lite teatral. Det kommer bli många yviga gester.”

Då känns det inte som om det är Mariannes provspelning de talar om, utan den Dramaten-färgade förlagan där det stundtals spelas för de bakre raderna i biosalongerna.

Velat berätta i tjugo år

I efterhand har Tomas Alfredson bedyrat att han blev inkopplad för sent till katastroffilmen ”Snömannen”.

Inspelningen var i full gång och när han i klipprummet märkte han att stora sjok saknades bad han om att få sitt namn bortsuddat från produktionen.

Trolösa är däremot en historia som han har velat berätta i över tjugo år.

Regissören var så besatt av det att han hörde av sig till Ingmar Bergman, som givetvis var en vän till familjen, och delade med sig av sin idé.

Av den och flera andra anledningar känns Alfredsons Trolösa inte som en kall remake skapad för att fylla en slot i strömningstjänsternas contentflöde.

Under alla lager av cojones bultar något mer än bara svullna kön. Jag skulle tro att det är ett hjärta.