Robert Eggers nyfilmatisering av ”Nosferatu” och dess vampyr greve Orlok, spelad av Bill Skarsgård, kan antagligen bäst förklaras genom sin slutscen. 

En stillbild, tyst men resolut projicerad på filmduken innan allt blir svart och övergår i eftertexter. 

Det är en dödsscen. Lily-Rose Depps karaktär Ellen ligger naken och nedblodad med sitt kolsvarta hår på vita lakan. Hon är omgärdad av syrénblommor medan gryningens första solstrålar smeker över sängen.

Mellan Ellens särade lår ligger ett lik: greve Orlok, död och intorkad med gul hud som omsluter hans utstickande benknotor. 

I en intervju med tidningen Variety kallade Eggers scenen för sin egen “döden och jungfrun”, ett av konsthistoriens mest klassiska återkommande motiv: en (ofta) naken ung kvinna som omfamnas eller närmas av ett skelett. Det är makabert. Och erotiskt.

Kvinnor tänder på vampyrer

Att kvinnor tänder på vampyrer är känt sedan länge – forskningen kring frågan är så pass omdiskuterad att till och med Wikipedia kallar det för en “cottage industry”, möjligen begränsad men extremt entusiastisk. 

För vad kan vara mer lockande än ung, kvinnlig sexualitet och dess kärlek till det förbjudna och farliga? 

Varje årgång kvinna har fått en egen vampyr, varför ämnet kan dissekeras om och om igen från Bram Stokers ursprungliga Dracula till i dag. 1931 skapade Bela Lugosi den förhäxande och aristokratiska vampyren, hans ögon och blick alltid upplysta av filminspelningens studiolampor för att understryka deras magnetism. 

60 år senare har Gary Oldman i Francis Ford Coppolas tolkning färdats över “oceans of time” för att vara med sin Mina. 

I filmatiseringen av En vampyrs bekännelser från 1994 glider Brad Pitt och Tom Cruise genom New Orleans 1700-talsmörker och förtrollade sin kvinnliga publik lika mycket som de spädde på vampyrtematikens andra omdiskuterade sexuella undertoner: de homosexuella. 

Sedan kom True Blood och Twilight med vampyrtolkningar som nästan helt lämnade det djuriska och onda bakom sig. Vampyrerna var förvisso är bad boys, men framför allt var Bill, Eric och Edward ren och skär sex appeal. 

Tack vare het casting har svaret på frågan om varför kvinnor egentligen dras till vampyrer ofta varit enkel och ganska platt: vi älskar dem för att de är snygga och rika och hårda. 

På könskrigets internet är det slentriantolkningen av vad kvinnor över huvud taget vill ha: en kille med pengar, 180 centimeter, dominant aura och käkben man kan skära sig på. 

Evolutionspsykologiska förklaringar

Andra har föreslagit evolutionspsykologiska förklaringar, till exempel det populärvetenskapliga magasinet Psychology Today som 2016 föreslog fenomenet “supernormal stimuli” som anledningen till vampyrkåtheten. 

Teorin går ut på att djurs naturliga instinkter kan triggas av onaturliga och överdrivna representationer av biologisk stimuli. 

Enligt artikeln, som refererar till två nobelprisvinnande etnologer, föredrar fåglar som brukar ruva på blå små ägg att ruva större och ännu blåare ägg om möjligheten uppstår, även om äggen inte är äkta. 

Artikelförfattaren extrapolerar fågelbeteendet till kvinnor och landar i samma slutsats som killarna på internet: tjejer attraheras av män med pengar och status som kan beskydda dem. Vampyrer har extra mycket pengar, extra mycket status och är extra starka. Mycket vill ha mer, klart slut. 

Nosferatu går mot mönstret

Robert Eggers Nosferatu sätter käppar i hjulen för sådana teorier. 

Filmen är en omtolkning av stumfilmsoriginalet av F.W. Murnau från 1922 och därmed också en vidareutvecklning av filmhistoriens hittills enda vida kända fula vampyr: Orlok, spelad av Max Schreck, var råttlik, skallig och hålögd. 

Han hade klor och stirrig blick, mer som ett väsen från grottor och kloaker än en rumänsk aristokrat med gamla pengar. 

Skarsgårds rolltolkning av Orlok är rakt av äcklig, vidrig och genomond, lika död som han är en våldsam naturkraft – ett lik och en pest. Vampyrens bakhuvud läcker, han livnär sig på ungt blod men hans kropp blir aldrig hel. 

Han är köttslamsor och benknotor (och en stor mustasch). Ändå samlas kvinnor nu på internet och erkänner att Orlok trots sin förruttnelse är.. rätt het. 

Kindben och pengar räcker inte som förklaring. Attraktionen till vampyren och Orlok är djupare. 

Vid sidan om ytligare teorier har vampyren och dragningen till det förbjudna och farliga förklarats genom vissa kvinnors fantasier om att domineras. 

Det är en kink, med andra ord, besläktad med romantiserade övergrepp eller våldtäktsfantasier som dominerat romance-böcker sedan arla urtid. 

Ni har hört den förr: hon säger nej men menar ja och till slut bryter han hennes motstånd och hon hänger sig villigt med kropp och själ. 

Sexuella fantasier

I en metastudie från 2008 menar forskarna Joseph Critelli och Jenny Binova att upp emot 57 procent av studerade kvinnor någon gång fantiserat om att tvingas till sexuella handlingar mot sin vilja. Mellan 9 och 17 procent fantiserar om det ofta, eller har det som favoritfantasi. 

I samband med att Katrine Kielos-Marçal släppte sin bok Våldtäkt och romantik 2008 skrev hon också om en vedertagen förklaring bakom kvinnors våldtäktsfantasier: kvinnors sexualitet har i alla tider varit tabubelagd och skamfylld, men fantasin att vara i någon annans kontroll skapar ett rum att leva ut i. 

Förklaringen är knappast den enda, men är väl vedertagen och återkommer också i Critellis och Binovas metastudie. Om jag inte styr mig själv kan heller ingen klandra mig. 

Det kan inte nog understrykas att våldtäkt och samtycke i verkligheten är termer som utesluter varandra. Det är just bara i fantasin som de kan existera simultant.

Desperata rop väcker vampyren Orlok

Kanske ligger vissa kvinnors dragning till Orlok någonstans här, hur mycket Eggers och Skarsgård än lagt krut på att skapa något annat än ett romantisk-gotiskt drama.

I Lily-Rose Depps porträttering av Ellen läser jag ändå in något ännu mer fundamentalt.

Det är hennes desperata rop av ensamhet och isolering som väcker Orlok och hans begär, men det är inte tal om något samtycke. 

Ellen vet inte förrän det är för sent vem som svarat på henne.

Orloks kontrakt kräver att hon ger sig till honom frivilligt inom tre nätter, men finstiltan är minst sagt hård eftersom kravet kommer med både hotet om och verkställandet av att annars döda alla hon älskar. 

På något sätt tycks Orlok till slut ändå vara svaret på Ellens längtan, en jag tänker är en drift som rasar i rätt många kvinnor. 

Längtan efter livet

Ellen längtar efter livet. En storm, att känna något, över huvud taget. Och var annars hittar man den känslan än i en annans begär till en själv – i ett begär så starkt att den blir våldsam och oundviklig? 

Få andra situationer kan skapa en lika stark känsla av att vara i världen än då en annan fysisk part så starkt kräver oss i den.

Ellens tragedi är att hon hittar livet i döden. Hon når extas, men det är inte vackert.

I Eggers filmatisering är en ostoppbar kraft i kollisionskurs med ett oflyttbart objekt: attraktionen mot äcklet. 

Det är svårare att romantisera än nästan alla vampyrfilmer som kommit tidigare, men jag tror att det går att begripa, hur farlig en sådan drift än är.