Första vardagen i oxveckorna. Januaris svartaste morgon.

Min yngsta dotter, den jag kallar räkan, slår armarna runt mig och viskar att hon inte orkar gå till skolan. Hon vill stanna hemma och mysa. 

Självklart förstår jag henne. Ute är det kallt och vått, folk hostar och snörvlar i alla riktningar. Pushnotiserna varnar för snökaos, influensa och vinterkräk. 

Jag minns vad min mamma brukade säga, när jag uttryckte mig som räkan: det är tråkigt nu, men lönar sig i framtiden.

När du ska komma in på högre utbildningar och söka jobb. 

Jobbet var slutmålet

Sistnämnda, alltså mitt framtida jobb, var alltid slutmålet.

Det som hände innan, well, det var väl bara en 15-20 år lång transportsträcka.

Sen skulle jag bli lönsam, bidra till samhällsnytta och BNP. 

Och SOM jag lyckades! Inte bara med utbildning och jobb, faktum är att jag gick ännu längre. Låste upp nivåer mamma inte ens nämnt. 

Jag blev nämligen utbränd. 

Men det slutar inte där. Jag fick även samhällets finaste pris för intensiv, trogen tjänst: långtidssjukskrivning.

Men sånt gillar ingen att läsa om, det är för tråkigt. Vi återvänder till den där januaridagen i stället. 

Test av arbetsförmåga

Vid lunchtid tar jag mig till Capio rehab. Det finns ingen glädje där. Inte heller finns det några väntrum. Därför sitter vi, patienterna, uppradade längs korridorerna och stirrar in i landstingskonst. 

På min högra sida sitter en hopsjunken tant med stripigt hår och syrgasslangar i näsan. Till vänster en överviktig gubbe med rosslande andning. Allt luktar surt, ingrott och utmattat. 

Framför oss rör sig unga sjukgymnaster snabbt och agilt, de blir så vackra i den här miljön. Självlysande gudar. En av dem ropar mitt namn och jag följer henne till ett avskalat undersökningsrum. 

Där berättar hon att det som ska testas i dag är min arbetsförmåga. Detta görs på uppdrag av Försäkringskassan. Sen pekar hon mot en vägg där det hänger två rader med postfack.

”Först ska du sortera posten. Sen ska du bygga ihop den där pallen”. 

Hon riktar handen mot vad som ser ut att vara en byggsats från Ikea. Till sist vänder hon sig mot datorn på hörnskrivbordet. ”Där ska du skriva en manual för rullstolar. Sammanlagt kommer testet ta ungefär två timmar.” 

Jag sväljer torrt. Försöker föreställa mig en man från näringslivet underkasta sig samma uppgifter. Någon med fet lön, dyr kostym, fancy klocka. Det skulle aldrig hända. 

Var tar de vägen? Till spa i Schweiz. Ett gated community i Sydamerika. Ser framför mig utbrända dollarmiljardärer och barnbarn till nazister som skålar vid baren. 

Vad gör de med alla pallar?

Jag har så många frågor, men ingen jag orkar ställa högt. Till exempel: vad gör ni av alla pallar?

Och: hur mycket tid och pengar hade vi inte sparat, om Försäkringskassan bara frågat mig istället. Så kallad tillitsbaserad styrning. 

Men så funkar ju inte Sverige. Vi gillar, nej, vi är besatta av att mäta. Att jag ska bedömas medan jag sorterar post är kanske den minst problematiska följden på detta.

Men visst är jag upprörd. Främst för att de tar alla mina små pärlor av ork. De jag vaknade med i morse och som ska räcka hela dagen. 

Efter testet återstår barnhämtning, middagshandling, matlagning och; att vara en underbar mamma.

Okej; en mamma som svarar på tilltal. Förlåt mitt gnäll, men jag önskar verkligen att någon i denna byggnad tog hänsyn till mina svaga nerver och klena fysik. Kanske strök mig över handen? 

Tänk om hon såg mig nu

”Du kan börja nu,” säger sjukgymnasten med tonlös röst. Så det gör jag.

Medan jag arbetar hör jag henne smattra på sin laptop. Jag ser mig över axeln. Möter kvinnans blick innan den riktas ned mot skärmen igen. 

Jag fortsätter sortera. På ett av facken står det Renata Clumska, på ett annat Carina Berg. Ingen av dem får brev.

När jag är färdig säger hon åt mig att bygga pallen. Det blir en vobblig konstruktion. En hög smäll när ett av benen faller till golvet. 

Det börjar rinna svett under brösten. Tänker på räkan, om hon såg mig nu. Då skärper jag mig.

Ändå missar jag nåt, blir tvungen att lossa skruvarna och börja om. Det ljusa träet knakar och smäller. Tusen små nålar sticker i armhålorna. 

Bakom mig smattrar tangenterna, ljudet från hennes ivriga antecknande. En ny fråga vaknar: varför regisserar Försäkringskassan en Roy Andersson-film på distans, med mig som motvillig huvudperson? 

Nej, jag vill inte leva såhär

Under arbetet med rullstolsmanualen kroknar jag. Säger till kvinnan att jag gjort mitt bästa. Rösten svag, liksom kuvad. Så får hon känna att hon vunnit. 

Kan skriva till Försäkringskassan att jag gjorde ett ärligt försök och att det inte finns någon anledning att ta mina pengar.

Min handläggare ringer några dagar senare. Hon är ny och inleder samtalet med att sucka över hur länge jag varit sjukskriven.

Vill du verkligen leva så här, frågar hon. Nej, svarar jag. Det måste finnas något du kan göra, manar hon på. 

Vi börjar spåna. Som student arbetade jag i äldrevården, det var fint, säger jag. Men för stressigt. Handläggaren hummar bekräftande. Barnmorska är ett drömjobb, eller kanske lärare, fortsätter jag. Hon frustar. 

Vill fly med min dotter

Jag fortsätter droppa olika yrken men det känns hopplöst, stressen ökar överallt och jag undrar – vem är det som ska arbeta? Hur starka måste vi vara? Hur förbereder jag min dotter? 

Ärligt talat vill jag bara ta henne i min famn och fly från alltihop, skrika NI FÅR HENNE ALDRIG!

Men så får man inte göra, knappt ens tänka. 

I stället tar jag emot hennes hårda omfamning, rösten som säger ”jag orkar inte i dag mamma”. 

Man vad ska jag säga till henne. Vad ska vi säga till våra barn. Det blir bättre sen?

  • Jessica Eriksson
    Kulturskribent