Inför helgerna har Liberalerna bråkat – som vanligt. Ämnet är förstås Sverigedemokraterna och Johan Pehrsons testballong om att partiet kanske platsar i en regering. Det fåtal riktiga liberaler som stannat kvar i partiet blev förstås tvärilskna.

Det liknar på många sätt situationen när centerpartisterna revolterade mot sin partiledare – fast tvärt om. När bland annat ungdomsförbundet tidigare i höst ville avsätta Muharrem Demirok tolkades det som ett försök att öppna för ett samarbete med Jimmie Åkessons parti.

Arbetets ledarsida gjorde en delvis annan tolkning. Visst handlade bråket om regeringsfrågan, skrev den politiska chefredaktören Daniel Swedin, men ”det är svårt att skaka av sig känslan av att striden inom C egentligen handlar om hur man ska befästa en parlamentarisk majoritet för vinster i välfärden”.

Det borde vara en skrämmande tanke.

Ett välfärdsindustriellt komplex tar form

Inom försvarssektorn har vi länge talat om ett försvarsindustriellt komplex – en djup stat där politiker, militärer och företag som tillverkar vapen vuxit ihop. En järntriangel där makthavare byter jobb med varandra och där det mesta sker i det fördolda, utan att demokratin har tillträde.

Frågan är nu: Har privatiseringarna i välfärden skapat ett välfärdsindustriellt komplex? En osund värld där det inte spelar någon större roll vad vanliga människor tycker, och där systemets försvarare håller varandra om ryggen?

Mycket tyder på det.

Varför är vinstjakten så svår att stoppa?

Hur förklarar vi annars att det varit så förtvivlat svårt att sätta stopp för skolföretagens vinstjakt? Alla vet att systemet innebär att pengar som borde gå till undervisning istället tas ut som vinster, och att detta driver på segregationen i skolan. Alla vet att konkurrensen om eleverna leder till betygsinflation och underliga prioriteringar – och att den svenska skolans problem bara har vuxit i takt med marknadsskolans utbredning.

Vi skulle kunna föra samma resonemang om den privata vården och omsorgen. För att inte tala om HVB-hemmen.

Med andra ord är det inte konstigt att 70 procent av väljarna anser att vinstuttag ur välfärdsföretag borde förbjudas. Det konstiga är att det aldrig tycks gå att samla en politisk majoritet för att göra något åt saken.

Lobbyister och köttbullar lade grunden för Tidö

Det är här vi kanske måste tala om ett välfärdsindustriellt komplex, som med alla medel försvarar rätten att plocka ut skattepengar. Vi vet att det var näringslivets lobbyister som, under några bättre middagar, fick Sverigedemokraterna att svänga om välfärdsföretagens vinster. Det var där – inte med Ebba Buschs köttbullar – som grunden för Tidösamarbetet lades.

Skolkoncerner och andra välfärdsföretag har varit generösa med att erbjuda tidigare politiker jobb och andra uppdrag. Många borgerliga politiker, men också socialdemokrater och miljöpartister, har ställt sina tjänster till välfärdskapitalisternas förfogande.

Emellanåt har trafiken gått åt andra hållet, som med den nuvarande skolministern Lotta Edholm.

När politiker blir välfärdskapitalets tjänare

Hon började som lokalpolitiker i Stockholm, där hon drev på privatiseringarna. Sedan tog hon plats i styrelsen för en av de stora skolkoncernerna, Tellusgruppen. Och nu är hon alltså minister för svensk skola – med uppdrag att hantera marknadsskolans misslyckande.

Det är inte bara i hockey det går fort.

Att vi idag har den mest reaktionära regeringen i modern tid kan alltså vara ett resultat av välfärdsföretagens vilja att försvara sina vinster. Och bråken i de liberala partierna en effekt av att regeringen riskerar att hotas i nästa val.

Folket måste ta kontroll över landet

Det kanske inte är rätt att tala om korruption. Men nog är det något fel på systemet när ett litet särintresse kan styra något så grundläggande som välfärdens utveckling – och dessutom påverka hela den politiska kartan.

Det är faktiskt dags att väljarna återfår kontrollen över landet.

Även om det betyder slutet för välfärdsindustrins djupa stat.