Elon Musk retweetade häromveckan en svensk högerextremist som förfasade sig över att svenska kvinnor inte föder tillräckligt många barn. De ville förstås förmedla att det är svenska feministers fel att barnafödandet är lågt – och det har de nog helt rätt i.

Historiskt följer barnafödandet konjunkturcyklerna. Vi avstår från barn under lågkonjunktur men skaffar fler under högkonjunktur.

Men sedan 2010 har trenden brutits och födelsetalen är fortsatt extremt låga, trots att vi hade en långvarig högkonjunktur. 2023 nådde vi ett bottenrekord med ett snitt under 1,5 barn per kvinna.

Kvinnor födda 1985 och senare väljer helt enkelt att skaffa barn i mindre utsträckning än tidigare generationer.

Därför väljer en generation att avstå barn

Det beror inte, tvärtemot vad man kan tro, på att vi inte klarar av långvariga och seriösa relationer. Snarare verkar våra generationer nästan fixerade vid tanken på att hitta någon att dela resten av livet med, baserat på kärlekssåpornas framgångar.

Siffrorna följer dessutom samma trend i alla samhällsskikt.

Vad beror då min generations barnstrejk på?

Forskare på området tror att det är oron för klimatkrisen, tanken på ett tredje världskrig och den auktoritära utvecklingen i världen som är viktiga orsaker till trendbrottet.

När världen brinner och auktoritära krafter vinner mark är det nog ganska naturligt för många att avstå barn.

Som om det inte vore nog leder den förda ojämlikhetspolitiken i vårt land till en rad orättvisor som drabbar kvinnor hårdare.

Så fastnar kvinnor i ekonomiska fällor

Deltidsarbete och ett högre uttag av föräldraledigheten är en av de största orsakerna till lönegapet mellan kvinnor och män.

I fråga om just löneskillnaderna mellan könen är Sverige bara marginellt bättre än snittet i EU.

Tidigare är det här något som till större del kompenserades genom äktenskapen, då äktenskapslagstiftningens regler är till för att skydda den ekonomiskt svagare parten i ett förhållande genom likadelning.

Men i och med att religion får allt mindre betydelse för många så gifter vi oss inte i samma utsträckning, vilket gör att kvinnor som arbetar deltid eller tar ut större andel av föräldraledigheten inte kompenseras på grund av vår sambolag.

Sammanfattningsvis tjänar vi fortfarande betydligt mindre under en livstid, men vid relationens slut delas bara bostad och bohag. Den som redan från början tjänat mindre och sedan stannat hemma i större utsträckning hamnar med andra ord i en ekonomisk kvinnofälla som samtliga partier obegripligt nog tycks acceptera.

Ekonomisk oro och bostadskris

Dessutom har regeringens extremt passiva ekonomiska politik medfört kraftiga reallönesänkningar som naturligtvis drabbar de som redan tjänar minst allra hårdast.

Den ekonomiska oron bland kvinnor är hög och en stor anledning till att kvinnor inte vågar separera. Den obefintliga bostadspolitiken bidrar sannolikt till oro då tanken på att försöka hitta en rimlig bostad åt en familj är en avlägsen dröm för många.

Naturligtvis påverkar samhället och omvärlden vår benägenhet att vilja skaffa barn.

Det är nog en ganska naturlig instinkt för många av oss, en drivkraft att vilja säkerställa en bättre framtid för nästa generation.

En protest mot en osäker framtid

Om vi upplever att världen är på väg åt helvete, vad är då poängen med att skaffa barn?

Just nu bedriver Tidöregeringen en politik som appellerar till högertroll som Elon Musk snarare än kvinnor i Sverige, men det är trots allt vi kvinnor i Sverige som sitter på äggen som skapar välfärden för kommande generationer.

Den som vill vinna framgång i svensk politik, även när högerpopulismens vindar mojnat, gör därför rätt i att ta kvinnornas barnstrejk på allvar.

Emmeli Nybom är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida.