Framtiden för vår stolta nation är hotad.

Förrädarna har släppt in fienden. Undergången är nära!

Men folket kommer att resa sig bakom Sverigedemokraterna. Och kasta ut inkräktarna och straffa förrädarna. Därefter kommer alla att leva lyckliga i alla sina dagar.

Naturligtvis känner ni igen historien. Det är ju den som Sverigedemokraterna ständigt berättar sedan flera decennier.

Men visst känns historien bekant även på ett annat sätt.

Jägaren befriar mormor

Jämför med historien om Rödluvan. Glad i hågen går Rödluvan till mormor när fienden – vargen – tränger sig in i tryggheten och glufsar i sig både Rödluvan och mormor. Som tur är kommer den stolte jägaren förbi, sprättar upp vargen och befriar därmed både Rödluvan och mormor.

Därefter lever de alla lyckliga i alla sina dagar.

Faktum är att SD:s berättelse i sin uppbyggnad inte alls är så olik alla andra historieberättelser.

En som har studerat detta i detalj är Julia Håkansson på Malmö universitet. Hon disputerade nyligen på avhandlingen ”Historia och nationalism: Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historiska berättelser”.

Alla sagor fungerar likadant

Bland annat kartlägger hon de två partiernas berättelser med hjälp av något som kallas ”aktantmodellen”.

Aktantmodellen introducerades på 1960-talet av den rysk-litauisk-franske forskaren Algirdas Julien Greimas.

Det är en metod för att förstå och kartlägga en berättelses uppbyggnad och syfte.

Och vid en närmare titt, upptäckte Greimas, är egentligen alla sagor och berättelser upplagda på precis samma sätt.

Det finns en utgångspunkt, ett ”subjekt”. Mot detta ställs ett hot, en utmaning, vilket resulterar i en kamp där det goda i de flesta sagor vinner, och därefter lever alla lyckliga i evig tid.

Sammanlagt, upptäckte Greimas, är alla historier uppbyggda på endast sex olika grundroller, vad de än handlar om. Greimas kallade dessa roller för aktantroller, eller aktantpositioner.

Århundraden av falsk lycka

Nu applicerar alltså forskaren Julia Håkansson dessa aktantroller på den världsbild som SD och Dansk Folkeparti ständigt förmedlar.

Och hon finner stora likheter mellan SD:s historiska skildring och grundkonceptet för all världens sagoberättande.

Här finns utgångspunkten, aktantpositionen ”subjekt”, det allting handlar om: lyckan, det goda livet, den goda personen eller den eftertraktade framgången.

I både Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis historier är ”nationen” detta subjekt.

Nationen har nästan en övermänsklig skepnad. Här levde människor i paradisisk lycka i århundrade efter århundrade, i Danmark och i Sverige.

En saga behöver sina hjältar

Det är naturligtvis helt fel. Under slutet av 1800-talet utvandrade till exempel stora delar av Sveriges befolkning till Amerika medan svälten drog som en dödsmaskin genom landet.

Julia Håkansson konstaterar att denna och andra historiska katastrofer konsekvent förbigås i SD:s berättelse.

Det viktiga är att berätta om utgångsläget, paradiset, och därefter om hotet som nu har kommit och som bara SD kan mota tillbaka.

Detta hot, berättelsens skurkar och utmaningar, kallade Greimas för aktantpositionen ”fiende”.

Det är själva ”problemet” i berättelsen.

Här finns Bibelns orm i paradiset, Cruella de Vils åtrå efter dalmatinerpäls i den klassiska Disneyfilmen och Lilla spöket Labans rädsla för mörker.

”Fienden” i SD och Dansk Folkepartis berättelser är dels inkräktarna, det vill säga invandrarna, dels förrädarna, det vill säga partier med andra åsikter som släppt in invandrarna och skapat ett allmänt förfall.

Men i en saga behövs också hjältar.

Vikingen har seglat ifrån SD

I aktantrollen ”vän” har SD i perioder lyft Gustav Vasa, Karl XII och Engelbrekt Engelbrektsson, vars handlingar varit tänkta att ingjuta samma offervilja hos nutidens befolkning för att försvara nationen.

För Dansk Folkeparti är det svårare. Danmark har ju bara förlorat en massa krig.

Därför lyfter Dansk Folkeparti hellre kulturpersoner som H.C. Andersen och N.F.S. Grundtvig som vänner till nationen.

Tidigare vårdade SD också bilden av den starka nationella vikingen som ”vän” men i dag har vikingen så gott som helt seglat ut ur SD:s Sverigeberättelse.

Vikingahistorien skapade inte tillräckligt starka nationalistiska känslor hos genomsnittssvensken.

Över huvud taget, märker Julia Håkansson, har SD och Dansk Folkeparti många gånger ändrat sina berättelser och fört in nya hjältar eller skurkar. Det som för tillfället fungerar bäst på de olika aktantpositionerna monteras in i berättelsen eller monteras bort ur den efter behov.

Gastkramande slutstrid

Budskapet är dock alltid detsamma: nationen går under om inte folket ställer sig bakom SD och Dansk Folkeparti för att återskapa ett svunnet paradis.

Som i de flesta engagerande historier är den gastkramande slutliga konflikten viktig.

Just när hoppet nästan är ute reser sig en motkraft.

“…våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”, skrev Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson efter valet 2018 i ett uppmärksammat Twitterinlägg.

– Du är vårt sista hopp, påstås uniformerad säkerhetspersonal ha sagt till samma Mattias Karlsson när tåget han satt på 2017 gjorde ett stopp på en station någonstans i Sverige, något han själv återberättade i ett Facebookinlägg.

Alla i den uniformerade säkerhetspersonalen ska därefter ha gjort honnör och i tur och ordning skakat hand med honom, skriver han på Facebook.

Mattias Karlsson är också upphovsman till det uttryck som ofta förknippats med SD: ”Seger eller död”.

SD:s totala slutstrid

Historierna passar frapperande tydligt in i dramaturgin om en spännande berättelses upplösning, där SD och Dansk Folkeparti är respektive nations enda och sista hopp för att inte gå under.

Men någon sådan slutstrid finns inte i ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt samhälle bryts alltid olika idéer mot varandra.

Att vända olika problemlösningar till total polarisering som i SD:s historieskrivning görs endast av förespråkare för totalitära styren.

Kravet på den egna politikens slutliga och eviga seger över alla andra politiska riktningar blir därmed detsamma som att underkänna demokratin, även om SD paketerar hotet mot demokratin lika snyggt som i en gammal saga.

För i jakten på den perfekta historia som kan underblåsa partiernas politik framstår Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti faktiskt mer som ganska slipade manusförfattare i Hollywood än som traditionella politiker.