AI-skräp blir till häxkonster på Historiska museet

Det är med förvåning jag ser Historiska museets reklam för utställningen ”Häxor”, ”den första historiska utställningen i Sverige som är skapad med AI”, som hittills visats på Kalmar Slott och nu vandrar vidare till huvudstaden. 

Jag blev uppmärksammad på bilder från utställningen om 1600-talets häxprocesser redan för flera månader sedan, suckade lite och förträngde saken. 

Då, vid en snabb blick, tyckte jag mest att de var överdramatiska och fåniga. Att Historiska museet skulle välja att plocka upp den här utställningen hade jag, baserat på mitt första intryck av bilderna, inte gissat. 

Nu stiger både fascinationen och olusten, när jag inte kan låta bli att kolla närmare på det material från utställningen som finns tillgängligt på nätet.

Själlös slumpmässighet

Jag tittar med en amatörs ögon, det ska sägas. Jag är en konstuppskattare, inte vetare. Samma gäller ämnet historia. 

Men inga särskilda förkunskaper krävs för att se att de AI-bilder som ingår i ”Häxor”, är av samma låga kvalitet som det skräp som dagligen forsar över den som öppnar sociala medier.

Till och med på den – vid första anblicken estetiskt tilltalande – bilden som används för att marknadsföra utställningen, går det snabbt att urskilja de sorgliga spåren av själlös slumpmässighet som präglar mycket av det AI-material som massproduceras idag. 

Näbblösa fåglar och tand i läppen

Vid sidan av bildens undersköna och sminkade ”häxa” sitter en fågel med deformerad fot, som om den smält och börjat rinna iväg.

Strax över den, en annan fågel, röd och näbblös, med antydan till en onaturligt vinklad vinge som aldrig skulle förekomma i naturen. 

Det skulle inte heller den enbenta fiskmåsliknande fågeln med ögat groteskt placerat under näbbhöjd, och med vad som olyckligt ser ut att vara en liten känga på sin ena fot. 

På en annan bild gapar en sorts djävulsfigur med vassa, ojämna huggtänder – varav AI:n har råkat placera en mitt i underläppen istället för i munnen.

Promptograf

Konstnären, eller promptografen som han kallas i kontexten av utställningen, Pompe Hedengren, berättar hur han skapat över 6600 bilder innan han valt ut de slutgiltiga 80 som förekommer i utställningen, och att varje porträtt bearbetats i åtta olika program;.

Något som presenteras i tidningen Barometerns recension av utställningen som ett bevis för att ”konstformen” AI ”kräver ett gediget hantverk”.

Det är svårt att förstå som betraktare av åtminstone de bilder som finns tillgängliga, hur ett verkligt gediget arbete skulle tillåta så stora missar. 

Svävande pojkarm

På en av de AI-generade gammaldags porträttbilderna ses en liten pojkes arm till synes lösryckt från kroppen och svävande i luften, fasthållen i sin mammas onaturligt vridna hand. 

Varje gång man granskar bilderna tycks någon ny obegriplig detalj dyka upp. 

Jag fastnar på den fejkade porträttbilden av en sliten kvinna som sorgset stirrar in i kameran. Hon är klädd i en klänning som signalerar fattigdom, med ett snöre lindat flera varv kring midjan som en sorts skärp. 

Varför har hon vad som ser ut att vara en pytteliten rest av en spetskrage på sin torftiga klänning? Varför har hon flätat håret i olika tjocka flätor, ojämnt placerade på huvudet?

Hårboll på huvudet

En skicklig illustratör utrustad med rätt kunskap hade förmodligen inte gett tidigare nämnda pojkstackare med lös arm en underlig liten hårboll på huvudet, som om han hade en Lilla My-frisyr. (Eller hade pojkar det på 1600-talet? Jag googlar utan att få några svar.)

Småsaker, naturligtvis. 

Spelar det någon roll om AI:n lämnat efter sig dessa och många andra spår av oförklarlighet i bilder som är avsedda att ge förståelse för historien? 

Jo, jag tycker nog det. 

Som betraktare blir jag misstänksam mot allt jag ser. Det kan inte vara en bra förutsättning för en historisk utställning, som av allt att döma innehåller en hel del övrigt intressant material. 

Men jag kan inte komma ifrån känslan av att ett besök skulle sluta med att jag gick runt och räknade AI-fingrar. 

Jämför AI-kritik med häxprocesser

Det går att förstå ansatsen med att skapa dessa porträtt, viljan att ge ansikten åt tidigare osynliga människor i vår till stor del glömda historia. Ändå ser jag inte människor när jag stirrar på AI-bilden av två unga kvinnor som utan vissa promptade skavanker och blessyrer skulle se ut som en konstgjord bild av vilka waifiga fotomodeller som helst. Mänskliggörandet kraschlandar någonstans i uncanny valley.

”Det var intressant att jobba med just AI, eftersom det idag omgärdas av myter som liknar de som kopplades till häxorna. Man var rädd för men fascinerad av häxorna, precis som man är rädd för men fascinerad av AI.” Så säger Pompe Hedengren till Dagens Nyheter. 

Påståendet manar till självrannsakan hos den som kritiserar. 

Men jag tror inte att jag är rädd för AI på samma sätt som människor var rädda för de oskyldiga kvinnor som kallades häxor. 

Möjligen rädd att en ny lägre standard ska sättas både för vad som definieras som konst och fakta, om ”Häxor” tillåts bana väg för fler AI-utställningar av samma typ.

En naken kejsare

Jag avfärdar inte tanken på att något värdefullt skulle kunna skapas med hjälp av AI när andra kreativa verktyg inte är tillräckliga. 

Men när det gäller utställningen ”Häxor” framstår det i alla fall för mig som om man i ren promptglädje – kanske en sorts berusning av den nya leksaken – har rusat alldeles för långt ifrån vad som kan sägas vara konstnärlig kvalitet. 

Och att döma av den uteblivna kritiken har ingen märkt eller velat säga något om saken. Kanske av rädsla för att framstå som bakåtsträvare?

Men jag säger det nu. Det kan komma en dag då AI-kejsaren inte är naken. Idag och för en tid framöver, på Historiska museet, är han faktiskt det.