Eric Rosén har givetvis helt rätt om både mig och Amanda Schulman
Johannes Klenell kritiserade Aftonbladet Kulturs val att ta in influencern Amanda Schulman som skribent och fick mothugg från biträdande kulturchefen Eric Rosén. Nu replikerar han.
Nå, här hade man ett par invändningar mot att influencers ska in på kultursidorna, och genast möts man av en rejäl tjotablängare, mitt mellan lysmaskarna, av Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén.
Välförtjänt. Han har givetvis rätt i allt han skriver.
Låt mig börja med att säga detta:
Eric, bror. Om kritiken upplevdes som oklar så beror det, precis som jag skrev i min kritik, på att artikeln som kritiserades uppsåt var – just det – oklart.
Att Rosén ägnar närmast Torbjörn Nilssonska nivåer av exposition (20% av textmassan) i sitt försvarstal åt Schulmans lifestylevarumärke Daisy Grace som lades ned 2019 hjälper inte där.
Själv konstaterade jag nämligen mest i förbifarten att hon skapat detta, som kontrast till skribentens egna påstående att hon inte är forskare utan kvinna.
Men ok.
Rosén med allvar i blick
Och visst, Rosén har säkert, med allvar i blick, personligen beställt denna ”utmärkta” text – kul och rapp – om kvinnohälsa av Amanda Schulman där hon summerar tre saker hon läst i tidningen på sistone.
Och om nu kultursidesnestorn vill bära ”Tror män att kvinnors problem sitter i ”fiffi”?” som sin sista droppe vatten, så all heder åt honom.
Men problemet ligger väl främst i normaliseringen av det betalda samarbetet?
I att någon som åtminstone tidigare haft entreprenöriella och därigenom monetära intressen i ”wellness” gör sig till expert på kvinnohälsa. Även om det nu inte är Hedda Care som skrivit kul och rappt om fiffi i Aftonbladet Kultur.
Kanske kunde saluförandet av kosttillskottet ”Hers” varit lite intressant att nämna? Även om 2017 såklart också är ett tag sedan.
Klickvänliga texter
Och sen har jag alltså mage att kalla Aftonbladet, nordens största nyhetsplattform, för sellouts. Ett uppenbart slag under bältet.
Men vad vet jag? Jag är ju en simpel kulturredaktör med ovanan att lägga ut recensioner på för många klickvänliga böcker – en invändning som inte riktigt hade något alls grundfrågan att göra. Texten handlade i slutänden inte om klick heller.
Snarare om ett dåligt självförtroende inför ett inte ens speciellt nytt döende digitalt landskap jag är rätt säker på att jag och Rosén, djupt där inne, delar.
Men ok. Även där får man backa ut ur finsalongen fylld av skam, antar jag. Det var väl själva fan. Rosén – Klenell 3-0.
Matchboll
”Klenell kanske bara säljer sin egen bok” blir det slutgiltiga motargumentet – och replikens rubrik. Smash. Mycket möjligt att så är fallet. Jag vet inte själv.
Boken handlar ju trots allt om de här frågorna och artikeln om vilka gränsdragningar vi behöver göra för att med trovärdighet kunna kritisera gränslöshet.
Men, och det här är möjligtvis hela min kritiks poäng:
Jag säljer inte samtidigt multivitamindryck, ätbara trosor, dammsugarpåsar, luftpistol, ormolja, vårdcentraler och badtunnor i ett eventuellt outtalat betalt samarbete med Hobbexkatalogen och Länsförsäkringar.
Och då ska gudarna veta att jag verkligen ÄLSKAR Hobbexkatalogen.
Men, som vi alla vet. Den rekommenderade säljstrategin som författare är att, från en betydligt mindre plattform, ta risken att det blir två sketna – men enligt digitala strateger mycket klickvänliga – pluppar i landets största kultursidas eventuella litteraturrecension genom att kritisera deras publicistiska val.
Det är så proffsen jobbar.
Inför det argumentet från Rosén får jag helt enkelt ännu en gång lägga mig platt och kräla i stoftet.