Det är inte julkalendern som ger barnen skuldkänslor – det är dina bolån

JULESSÄ. I ett samhälle där Gud är underkastad kommersen (och varför inte) blir julen något annat än en religiös tradition. 

Myset ska till, autentiskt eller inte, då vi behöver en paus från pengapaniken. Det är lönlöst att försöka hitta någon kultur i det. Och i ett tolerant samhälle lever vi och låter andra leva, eller i alla fall köpa saker, särskilt när det är mörkt.

En som missförstått det här är Skattebetalarnas förenings Per Lindgren. Han följer visserligen en årlig högertradition, att bli upprörd till jul, när han ger SVT:s julkalender EN RAK HÖGER på Ivar Arpis sajt, men har fortfarande inte rätt. 

Lindgren menar att julkalendern, och Sverige i allmänhet, är besatta av samisk magi – ursäkta om den termen är kränkande, jag har inte sett julkalendern, jag är vuxen och tyvärr barnlös. 

Det skulle bero på att vi (svenskar) skäms över vårt land (Stockholm) (skoja).

Lär barnen fira skuld

Lindgren menar att vi lär barnen att fira skuld, i stället för jul. Det är en nästan komiskt skrämmande tanke. 

Men jag tror inte att barnen känner skuld. Jag tror inte de känner något mer än jag såhär års: en stor tomhet som bara kan dövas med att köpa saker. 

Så tror jag varje barn känner varje morgon i december, när de tittar på SVT:s version av samisk magi. Barnen, och jag, är knappast de första som vill konsumera det vi tycker är exotiskt och äkta för att kompensera för den tomhet ett urholkat samhälle skapar. 

Det handlar inte om skam, det handlar om att barnen och jag förstått att kapitalismen får allt solitt och äkta att rinna ifrån oss i allt snabbare takt.

Förorternas Östermalm

Häromkvällen kändes pyntet i Västertorp på Stockholms röda tunnelbanelinje som en fläkt av det förflutna. Längs paradgatan girlanger av el. På torget en stor julgran som väntar på att kläs. Tänk att göra något fint i en förort, 2024? Det känns utopiskt.

Västertorp kallades “förorternas Östermalm” när det byggdes. Det var husen, och att man inte sprängde utan lät området växa fram. Att nästan alla hade något grönt eller gult eller vitt utanför sitt fönster. Att man kunde se årstiderna. 

Det var att man lät anlägga en skulpturpark, som var utomhus och stack upp lite här och där i förorten, det var därför det var så fint. 

Kvar finns fortfarande spår av detta, låt oss kalla det själ, men det hotas. 

Man har sprängt och byggt i takt med bostadsrättsföreningarna. Deras medlemmar och deras parkeringsplatser, deras bilar, deras stora köpcentrum längst E4:an. Att man skulle ha små fina butiker nära en, den idén finns inte längre. 

Knappt tobaksaffären får leva annat än som förvaring för instaboxskåp. 

Fick hipstern för mycket skit?

Såhär, med 2010 på tryggt avstånd, borde vi fråga oss om inte hipstern fick för mycket skit? 

Okej, allt svindyrt poserande och all ytlig politik var väl tröttsamt, men att man skulle lajva queer bullerbyn, var det såååå fel?

Västertorps TV och Radiobutik, med sin ikoniska skylt, har stängt i år. Det är okej, nostalgi är en sjukdom. Man ska se framåt. Man ska hoppas att något fint ska öppna där i takt med tiden. Tänka att gentrifieringen ändå ska bjuda på lite ljusglimtar. 

Kanske ett fik i alla fall? En liten avokadomacka för 169 kronor kan vi väl ändå få? 

Lokalen ligger ju precis vid torget.

Men vi lever i en tid där satir inte är möjligt, i alla fall inte i sin 10-talsskepnad, där man driver med medelklass. Om det ändå var så väl, att punchlinen i skämtet om samhällsutvecklingen var “Pom och Flora!” 

Men nej. När den gamla skylten plockas ner sätts en ny upp. 

Nostalgi ersätts med mäklarkontor

Jag känner dödsångesten flämta mig i nacken, meningslösheten i magen. Det ska bli en mäklarfirma på torget i Västertorps centrum. 

Inte ens medelklassen har det fett längre, bostadskarriären har blivit ett lågstatusyrke, med allt vad det innebär i form av stressymptom.

Därför är Cervenkas nya bok ”Fuskbygget” det sista jag rekommenderar folket att lägga sina redan lite trötta kvällar och pendlingsrutter på. 

Den handlar om bostadsmarknaden, även känd som vår samhällsekonomi. 

Den är bra, det är inte därför vi tyvärr måste bränna alla ex, utan det måste vi göra för att inte bli (mer?) deprimerade. 

Cervenkas bok gör ingen glad

Bokens siffror, siffror, siffror, utspädda med Cervenkas små fyndigheter, gör ingen glad. Det han skriver för att muntra upp oss är att Finland har det bättre än oss. Man ba… tack? För att du gör det värre?

Som Cervenka visar är vi verkligen fucked oavsett om bostadbubblan spricker eller ej. Givet alternativen är jag för att den spricker. Att alla som äger bostäder (eller snarare lån) blir skuldsatta på det dåliga sättet (där det man pantsatt är värt mindre än ens lån) och att priserna hamnar på en värdig nivå så man slipper skämmas för att Stockholm är en skitstad. 

Men att bubblan spricker är inte optimalt. 

Det är kul att skämta om medelklassen, men herregud, jag vill egentligen inte att någon ska börja gråta och skrika och dra med sig hela samhällsekonomin i sitt vredesutbrott. 

Tänk på de unga – eller egentligen alla som blev lurade av Sveriges Mugabe, Stefan Ingves.

Bostadsbubblan måste spricka

Men för att återgå till Cervenka, om bostadsbubblan inte spricker så är det också en kris.

För om bubblan inte spricker, om värdet av bostäder fortsätter öka för de som äger, som även om de är stressade och tvingas tillbe räntan vinner den tävlingen, har tävlingen förstört världen. 

Som att vinna Hunger Games. Att samhällsekonomin ska stå och falla med uppblåsta tillgångar som inte skapar något riktigt värde är fortfarande en kris.

Det är krisen vi redan lever i, där ojämlikheten är grotesk, färre kan flytta hemifrån, och olika generationer inte förstår varandras ekonomiska verkligheter. Där övre medelklassföräldrar fixar handpenning för att lätta på sin skuld över samhällsutvecklingen och där alla andra barn behöver tänka på pengar jämt, hela tiden, mer än något annat. 

Det är ett samhälle där unga blir tråkiga och bara idealiserar hemmet och allt som hör dit, hemmafru, hemmakvällar, just för att det har blivit en sån lyx, att ha någonstans vettigt att bo. 

Ett samhälle som inte föder skuld utan självgodhet

Det här samhället föder inte den skuld Per Lindgren tror, det föder självgodhet och isolering.

Andreas Cervenka talar om en växande kinesisk subkultur som heter typ “Jag lägger mig platt”. Den består av unga som inte orkar bränna ut sig för att hänga med i samhället, för att få en jobbig ståplatsbiljett till den gamla showen Bostadsmarknaden. Showen som närsomhelst kan spränga hela samhället. 

De är en ungdomskultur bestående av ungdomar som har gett upp, som bara lägger sig ner på marken. Kinesisk magi?

Det är så deppigt, tänker jag, samtidigt som jag rullar ut min yogamatta och lyssnar på min yogainstruktör som med bebisröst pratar om att jag styr min egen verklighet och att hur jag andas är det som skapar kontroll i tillvaron. 

Shavasana, Corpse Pose, att posera som lik, är något av en favorit på alla yogacentrum jag besökt på Södermalm. Varför inte krydda det med samisk magi och bjuda in varenda unge?