Skulle Irena Požar även kommentera sjukligt överviktiga kvinnor?

Att de upplevda kraven på hur din kropp ska se ut helt och hållet är påhittade och föränderliga är svårt att förneka efter ha sett Tiktok-zoomers förfasas över skönhetsnormerna från min egen generation.

Det sätt på vilket media och omvärlden blodtörstigt recenserade kvinnors utseende, som med den (påstått feta) Kate Winslet under pressturnén för Titanic, eller lät stora delar av rapporteringen runt en film som Bridget Jones handla om hur tjock Renée Zellweger tvingats bli för rollen. 

Det är med dagens glasögon lätt att titta på bilderna av dessa kvinnor, konstatera att beskrivningen var uppåt väggarna orimlig, och tänka att behandlingen av dem skedde i en avlägsen, mörkare tid. 

Känna att det är tur att vi lärt oss av våra misstag, rört oss bort från att göra enskilda kvinnors kroppar till föremål för politisk debatt och underhållning.

I alla fall tills man börjar jämföra med debatten runt pressturnén för filmen “Wicked”.

Požar känner sig tvungen att kommentera vikt

Irena Požar skriver i Aftonbladet (1/12) att turnén “fått sociala medier att drunkna i kommentarer om, och teorier kring, varför Grande och Erivo [huvudrollsinnehavarna] har blivit så extremt smala”. 

Sedan gör krönikören samma sak: beskriver skådespelarna som sjuka och onormala, med handledssmala överarmar och insjunkna tinningar. 

Požar tycks mena att hennes avsikter är annorlunda än de som låg bakom artiklarna om tjockisen Bridget Jones.

Skriver att det känns “avigt och knöligt”, att kommentera deras kroppar, men att vi måste kunna göra det för att inte normalisera undervikt som något hälsosamt. Jag tar henne på orden när hon säger det, eftersom hon aldrig slagit mig som något annat än en konsekvent feminist.

Men…

En annan feministisk aha-insikt, som snabbt blir tröttsam att observera, är den ständiga politiseringen av våra kroppar. 

Kvinnors kroppar politiseras

Kvinnokroppar får, oavsett kultur eller tidsperiod, endast i undantagsfall existera i det kollektiva medvetandet som en neutral köttmaskin avsedd att bära runt på våra själar eller intellekt. 

I stället laddas de med abstrakt mening, blir symboler för moral, heder eller identitet på ett sätt som knuffar fram dem i förgrunden för samhällsdebatten. 

Ibland har faktumet att de används som slagträn i en ideologisk kamp mätbara politiska konsekvenser. 

Som i fallen med abortlagstiftning, slöjtvång eller – på senare tid – hur de ska vara beskaffade för att få delta i vissa sporter eller få tillträde till toaletter och kvinnojourer. 

Ibland är det mer subtilt, som när vad vi väljer att göra med våra kroppar blir fokuspunkten för att diskutera bredare samhällsproblem eller förfall.

Liknar debatt om skönhetsingrepp

Debatten om ätstörningar liknar på många sätt den som förs runt skönhetsingrepp. De delar en föreställning om att fenomenets ursprung är patriarkala utseendenormer, som påtvingas kvinnor framför allt genom marknadsföring. 

Jag vågar gissa att de flesta feminister idag är formade av 90-talets tankegods, som Naomi Wolfs “The Beauty Myth” från 1990. Där drivs tesen att skönhetsindustrin och den ökande hetsen är ett sätt för det patriarkala samhället att vinna tillbaka den kontroll som gått förlorad i den kvinnliga frigörelsekampen.

Anorexia ses därför ofta som resultatet av att någon tappat kontrollen i sin strävan att uppnå de orimliga skönhetsideal som påtvingats henne. Eller, som i Susan Bordos “Unbearable Weight: Feminism, Western Culture, and the Body” från -93: en paradoxal kombination av underkastelse och upprorshandling mot de normer som dikterar att kvinnor ska vara smala, vackra och kontrollerade.

Den modifierade kvinnokroppen blir en symbol för att vika sig för, och i värsta fall reproducera, skadligt förtryck.

Lösningen på det, den feministiska gärningen, antas därför ofta vara att peka ut hur groteska dessa överfyllda läppar och beniga, svältande kroppar faktiskt är, utmåla dem som sjuka och onaturliga konstruktioner av en värld som inte vill ditt bästa.

När jag ser det i praktiken, som i Požars text, slås jag av att vi kanske inte kommit så långt från det mörka 00-talet som vi vill tro. 

Slut på skandalrubriker

Även om vi gjort oss av med skandalrubriker om tjocka kändisar, är det moraliskt laddade motsatsförhållande de illustrerar – mellan vackra och fula kroppar å ena sidan och förtryckta och motståndskraftiga å den andra – intakt. 

Det kvittar om du väljer att reducera en kvinna till exemplar för kategorin “barnafödande sexobjekt”, “frigid nucka”, “sjukligt offer”, eller “agent för patriarkalt förtryck”, när vad de har gemensamt är att hennes ord aldrig blir lika intressanta och meningsbärande som hennes kropp. 

Min fråga är vad som egentligen ligger bakom att det känns så viktigt att recensera kvinnors kroppar, till och med för många feminister.

Som Požar själv konstaterar kan vem som helst se att Grande och Erivo är väldigt magra, och vi alla (inklusive sådana som lider av anorexia, det är nämligen ofta hela poängen) vet att det ger intrycket av ett sjukligt tillstånd. 

Här finns inget nytt att avslöja.

För vems skull debatterar vi det här?

Jag kan heller inte se att det finns stöd för att det hon beskriver som livsviktigt – rätten att kritisera avvikande kroppar för att tvinga fram en deklaration av personens fysiska eller mentala hälsa – skulle hjälpa individer som har eller riskerar att utveckla ätstörningar. 

Så för vems skull är det vi skriver, läser och debatterar dem?

Jag är inte säker, men har svårt att skaka av mig den envisa tanken att empati ibland är lika lite av en drivkraft som när reaktionära politiker vill utvisa invandrare eller förtrycka transpersoner för att skydda kvinnors kroppar från våld. 

Att vi på något plan gillar att förfasas över och fördöma kroppar som äcklar eller på annat sätt upprör oss, särskilt om de tillhör en kvinna.

Vår fascination för Hollywoodanorektikerna påminner närmast om den våra förfäder kände för viktorianska “fasting girls”. Unga flickor som svälte sig till den punkt där de tillskrevs magiska eller religiösa krafter och attraherade betalande besökare. 

Eller de uppträdanden under vilka 1800-talsneurologen Jean-Martin Charcot hypnotiserade och utförde tester på sina kvinnliga patienter – som den vackra och bräckliga Blanche Wittmann, känd som “Drottningen av Hysteri” – inför en entusiastisk publik. 

“Vi kan inte låta människor vi känner, eller kändisar för den delen, tyna bort (eller operera sönder sig) för att vi själva är rädda för att prata om kvinnokroppen i annat än positiva ordalag”, skriver Požar, och jag förstår inte varför hon tycker att vi måste välja mellan att hylla deras kroppar eller kritisera dem.

Få frigöra sig från kroppen

Fram till rätt nyligen sågs det som helt okej att peka ut och kritisera tjocka människors kroppar i offentligheten. För att de framstod som sjukliga tyckte många att de och resten av världen behövde påminnas om det, gång på gång, så att ingen lurades att tro att de var hälsosamma och smittades av deras tillstånd.

Idag är vi, med vissa undantag, tack och lov klokare. Vi har förstått att fetma inte går att bekämpa genom att låta tjockisar löpa gatlopp tills de erkänner att de är ohälsosamma och att det finns materiella förklaringar till deras tillstånd.

Jag tror inte att Irena Požar hade skrivit samma text om ätstörningen var sjuklig övervikt. Kanske på grund av föreställningen att de inte går att jämföra, att det anorektiska tillståndet skulle vara en konsekvens av att någon lever upp till samhällets förväntningar och normer.

Fick jag önska mig något för kommande generationer skulle det istället vara att slippa få sina kroppar sedda som allmän egendom. Ständigt omdebatterade och kommenterade. Frigörelsen att få betrakta dem som inget mer än en acceptabel köttbil för deras magnifika och odödliga själ. 

Ett praktiskt men ganska ospännande fordon ingen någonsin kommer att vilja betala för att se eller läsa om.