Det finns sammanlagt 26 ”Dune”-böcker, men bara tre som räknas. De första.

Kvaliteten dalar redan efter första boken och i tredje installationen, “Children of Dune”, urartar det i psykedelisk sci-fi-goja där protagonisten Paul Atreides går full space-jesus och hans son förvandlas till en människomask som härskar över galaxen i tusentals år.

Till saken hör att Frank Herbert skrev sex “Dune”-böcker, därefter tog hans son Brian Herbert över och skrev 20 till.

Om du trodde att Disneys ”Star Wars”-mjölkande var en Masterclass i hur man kör ett älskat varumärke i botten så har du inte sett något än.

Målgrupp på fyra personer

Tv-serien “Dune Prophecy” utspelar sig 10 000 år före händelserna i Denis Villeneuves “Dune”-filmer och är baserad på den 17:e boken i ordningen.

Redan här snackar vi en prequel-hantering som skulle få självaste George Lucas att tygla hästarna.

Målgruppen torde vara de som läst alla böcker och wikipediasidor på ämnet och ändå känner ett behov av mer “Dune”-content. Generöst räknat borde vi tala om tre–fyra personer.

Men så är förstås inte fallet.

Det är det som är grejen med de allra mest inbitna sci-fi- och fantasykonsumenterna. Vi drabbas ofta av ett självförvållat Stockholmssyndrom där vi tjugo böcker in i en serie om månpirater och drakprinsessor undrar hur vi hamnade där.

Och om vi någonsin kommer kunna återanpassas till samhället igen.

Flera minuter prolog

“Dune Prophecy” inleds med en flera minuter lång prolog om profetior, släktfejder, magiska nunnor och ett “Terminator”-liknande krig mot tänkande jättemaskiner.

Det är stora skopor världsbygge vi sondmatas med, och det känns som om jag tittar på sammanfattningen av en säsong jag missat snarare än upptakten till det första avsnittet.

Historien kretsar framför allt kring Valya Harkonnen, en av systrarna i Bene Gesserit-ordern som är något slags kloster och lobbyorganisation för maktlystna jedinunnor. Hogwarts möter Timbro.

Om du är bekant med “Dune”-mytologin vet du vad jag pratar om.

Utöver intergalaktisk mysticism får du din beskärda del av rymdpolitik där rymdprinsessor gifts bort till tioåriga rymdhertigar för att rymdkungen ska behålla kontrollen över rymdkryddan. 

10 000 år innan Dune-filmerna

Att serien utspelar sig 10 000 år före händelserna i “Dune”-filmerna är lustigt då få teknologiska framsteg verkar ha skett i glappet däremellan.

Visst får vi se hur den mystiska Bene Gesserit-rösten kommer till, som systrarna använder för att manipulera sin omgivning.

Men i övrigt framstår världen i “Prophecy” lika om inte mer avancerad än den i filmerna.

Här finns tänkande maskiner (fast de är förbjudna sedan kriget), hologramdatorer och samma slags vapen och sköldar som fortfarande används 10 000 år senare.

Men vad jag inte kan släppa är den malplacerade nattklubbsscenen där den trolovade rymdprinsessan snortar rymdladd och har sex med en rymdhunk.

Är det ”Dune” jag tittar på eller ”Euphoria” in space?

Svårt att sätta punkt

Men det är inte bara intergalaktiskt mumbo jumbo.

Emily Watson är toppen som magisk abbedissa och Travis Fimmel är som skuren för rollen som den mystiske främlingen som svalts av den heliga Shai-Hulud-masken och överlevt.

Men liksom alla högkonceptuella genreserier av den här typen, lex “House of Dragons”, lider ”Prophecy” av en lång startsträcka där alla världens regler ska förklaras och testas innan det blir något åka av.

Vilket också gör det närmast omöjligt att bedöma om det här kommer att utvecklas till en serie värd att följa eller bara något för “Dune”-kompletionister att bocka av i väntan på bok 27.

Kommer bara tuffa på

Oavsett vad jag tycker om saken kommer ”Dune”-tåget fortsätta att tuffa på så länge Brian Herbert får bestämma. Att inte sätta punkt är ett återkommande problem för genreförfattare.

Robert Jordan dog innan han hann slutföra sin “Wheel of Time”-svit, George RR Martin sliter fortfarande med “A song of ice and fire”-serien sedan första publiceringen 1991 och nya “Dune”-böcker har prånglats ut i stadig takt sedan sextiotalet.

Det finns skäl till att vi bara talar om den första ”Dune”-boken och aldrig om den 17:e. Hur viktigt är det att vi får en detaljerad redogörelse av Bene Gesserit-ordern, och vem tror att sci-fi-generiska “tänkande maskiner” kan jämföras med originalets jättemaskar? 

Vissa skapare av sci-fi-content är övertygade om att ju mer de förklarar sitt världsbygge desto rikare blir den.

I många fall är det just tvärtom.