Tre i varje cell, lås dörren och göm nyckeln. En tolkning som skrämmande nog inte är alltför dystopisk när man sätter sig in i Tidöregeringens framtidsplaner för svensk kriminalvård.

Retoriken utåt har varit skarp sedan Tidöregeringen tillträdde hösten 2022. I Tidöavtalet beskrivs ett antal kriminalpolitiska reformer, listade i 48 punkter, som ska genomföras.

Miljardsatsning från regeringen

För att sätta siffran i ett sammanhang, det är dubbelt så många som på hälso- och sjukvårdsområdet och ungefär tre gånger så många förslag som på klimat och energiområdet. Det saknas med andra ord inte förslag på hur vi enklare ska frihetsberöva människor. 

Reformernas syfte är att bekämpa och förebygga brott samt öka tryggheten i samhället. Den som läser den rapport Kriminalvården tagit fram på uppdrag av Tidöregeringen lämnas dock med många frågor om hur framtiden kommer att se ut för personalen på häkten och anstalter i landet.

Seko är med nästan 4000 medlemmar det största fackförbundet inom Kriminalvården. Medlemmar som varje dag går till jobbet och bidrar till att göra vårt samhälle tryggare. Goda förutsättningar att utföra denna viktiga samhällsfunktion borde vara centralt när uppdraget förändras.

9000 häktesplatser ska bli 27 000

Nu står man inför en historisk expansion, där antalet häktesplatser behöver tredubblas från dagens 9000 till cirka 27 000 platser, om Tidöregeringens politik ska bli verklighet.

Kriminalvården fick nyligen i uppdrag av Tidöregeringen att ta fram en kapacitetsrapport för de kommande tio åren. Rapporten fastslår att antalet anställda i förhållande till antalet intagna kommer att bli avsevärt färre i framtiden.

Personalstyrkan bedöms kunna öka med cirka 15 000 årsarbetskrafter, en dubblering jämfört med idag.

Om man lyckas med att dubblera personalstyrkan (vilket man i bästa av världar kan klara på 10 år) så innebär det att bemmaningstätheten kommer minska med 30 procent.

För att behålla nuvarande bemanningstäthet skulle de egentligen behöva tredubbla personalstyrkan. Det är inte genomförbart just nu. Förslaget är alltså en inbakad men outtalad besparing.

Den vårdanden delen av uppdraget kommer sannolikt att minska när större fokus behöver läggas på att upprätthålla säkerheten.

Kortsiktig politik kostar

I Tidöavtalet, under avsnittet Direktiv Samarbetsprojekt Kriminalitet, radas förslag på straffskärpningar upp likt ett mantra.

Denna fasta övertygelse om att skärpta straff är lösningen på otryggheten i samhället har blivit en sanning som kommer att kosta, både för samhället i stort och för medarbetare inom Kriminalvården.

Storskalig nyrekrytering av personal och ett ökat behov av kompetensutveckling i en redan pressad organisation är svårigheter som särskilt lyfts fram bland Sekos medlemmar.

Oro för att antalet incidenter kommer att öka, en annan farhåga. Huruvida modellen med fler bakom lås och bom överhuvudtaget är rationell och kommer att ha önskad effekt är något som också ifrågasätts. Gällande Kriminalvårdens förutsättningar är det dock oroväckande tyst.

Saknas heltäckande plan

Många av Tidöregeringens reformförslag är framtagna utan någon heltäckande plan. Om nu utökade straff är vägen framåt, vore ett rimligare tillvägagångssätt att ge Kriminalvården i uppdrag att uppskatta hur mycket man klarar av att expandera och i vilken takt? 

Efter det skulle man kunna besluta om vilka reformer som är rimliga att genomföras i närtid och vilka som behöver ett längre tidsperspektiv för genomförande. Ytterligare betänkanden kring vilka förslag som faktiskt ger önskad effekt ges tid och utrymme.

Myndigheten, med medarbetarnas perspektiv i ryggen, borde vara en självklar part när politik utformas på området.

Då skulle arbetsmiljö, säkerhet, kompetensutveckling och nyrekrytering av personal kunna stå i fokus snarare än krislösningar. Endast så kan Kriminalvårdens vision om att klienten ska vara ”bättre ut”, det vill säga att den intagna faktiskt gjort framsteg, bli verklighet.

Saknar verklighetsförankring

Under 2023 var den genomsnittliga beläggningsgraden på fasta platser i häkten 113 procent. Motsvarande siffra på anstalt var 120 procent. Stressen är redan påtaglig bland personal och intagna.

Frågan till justitieminister Gunnar Strömmer blir således: var är verklighetsförankringen i regeringens politik?

Avståndet mellan utformandet av politiska förslag och verkställandet av dessa är enormt. Det drabbar som varje dag utför det viktiga arbetet på häkten och anstalter, i transportverksamheten och i frivården, men också klienter och samhället i stort.

De förtjänar bättre förutsättningar, inte sämre. Här inte bara bör utan ska kritiken riktas mot politikerna och inte mot myndigheten.

  • Maria Olsson 
    förtroendevald, Seko Gävle-Dala