Striden kring Muharrem Demirok handlar inte om Sverigedemokraterna
Inbördeskriget i Centerpartiet beror på att vinsterna i välfärden är hotade, skriver Arbetets politiska redaktör.
Det har varit stökiga dagar i Centerpartiet.
Flera anonyma partimedlemmar har den senaste veckan gått ut i medier och kritiserat partiledaren Muharrem Demirok.
En central orsak uppges vara hans öppna stöd för en regeringskoalition med Socialdemokraterna efter valet 2026, vilket har orsakat splittring inom partiet.
Splittring, eftersom det fortfarande finns människor inom partiet som tror att det är möjligt att på den här sidan 2026 återupprätta den gamla borgerliga alliansen (i dag har M, L, C och KD ett samlat väljarstöd på 31 procent, medan S ligger runt 33 – lycka till!).
Splittring, eftersom vissa inom partiet vill framhärda i att ett samarbete med S, MP och V i allt – utom regeringsbildning – är helt uteslutet.
Splittring, eftersom det finns de inom partiet som vill offra Centerpartiets väljare – i dag runt 4,5 procent – till den stora Tidöguden i Regeringskansliet.
Och visst, det är förmodligen lättare att sänka skatterna ihop med Richard Jomshof än med Nooshi Dadgostar.
CUF kräver avgång
Så nu måste Demirok bort. Trots att han, och flera andra som varit med på de omdiskuterade mötena, säger att något definitivt beslut i regeringsfrågan inte är fattat.
En intressant detalj är att väldigt få vågat framträda under eget namn med kritik mot Demirok.
Det ändrades dock under torsdagen, när Caroline von Seth, ordförande för partiets ungdomsförbund CUF, tog bladet från munnen och krävde partiledarens avgång:
– Det grundar sig i en bristande tillit, bristande ledarskap och ett lågt i tak i partiet, sa von Seth till Dagens Nyheter.
Ironiskt nog fick det uttalandet kort därefter kritik – inifrån CUF som menade att avgångkravet absolut inte var förankrat internt.
En smutsig maktkamp
Här kan det vara värt att påminna om hur CUF agerade under processen när Muharrem Demirok valdes.
Då var Daniel Bäckström favorit att ta över partiledarskapet. Värmlänning med dialekt. Gammal försvarspolitiker. Lyssnande. Samlande. Så lät det inifrån rörelsen.
Men vid en utfrågning i Piteå förmådde Bäckström, som är engagerad inom en kristen väckelserörelse, inte ge ett rakt svar på frågan om han skulle viga homosexuella och gå längst fram i ett Pride-tåg. Den interna kritiken blev massiv.
Centerstudenter och ungdomsförbundet CUF – som hela tiden stöttat kandidaten Elisabeth Thand Ringqvist – meddelade att de inte kunde acceptera Bäckström.
Varför kom den där frågan ens upp i Piteå? Var den planterad?
Både Svenska Dagbladet och TV4 Nyheterna pratade med centerpartister som beskrivit partiledarvalet som en smutsig maktkamp.
Försvarsdebattören och C-anhängaren Patrik Oksanen skrev i november 2022 ett långt Facebook-inlägg där han anklagade en person i Elisabeth Thand Ringqvists närhet för att bedriva en kampanj med syfte att ”söndra och smutskasta Daniel”.
Thand Ringqvist träffade SD tidigt
Bäckström föll och Thand Ringqvist blev omöjlig. Valet föll till slut på Muharrem Demirok.
Men gav sig Elisabeth Thand Ringqvist och hennes allierade inom ungdoms- och studentförbunden?
Innan Thand Ringqvist blev riksdagspolitiker var hon vd för näringslivslobbyn Företagarna.
Under 2010-talet – när hela borgerligheten fortfarande betraktade SD som paria – träffade hon SD-toppen Oscar Sjöstedt, enligt Dagens industri. Därefter började högerextremisterna anamma en betydande del av organisationens förslag – inte minst kring vinster i välfärden.
Enligt Expressen pekas nu Thand Ringqvist ut som drivande i att få Demirok avsatt. Hon vill ta över partiet och ”öppna upp för SD-samarbete”, enligt centerpartister som tidningen pratat med.
Thand Ringqvist nekar förstås till detta. Och visst, det är kanske inte SD-samarbete hon och hennes unga epigoner önskar, men det är svårt att skaka av sig känslan av att striden inom C egentligen handlar om hur man ska befästa en parlamentarisk majoritet för vinster i välfärden.
– Att behålla bolagiseringen av vård, skola och omsorg är vad det här regeringssamarbetet vilar på, sa den tidigare Timbro-medarbetaren Roland Poirier Martinsson i en intervju med DN i fjol.
Vill bort från nyliberalismen
Just nu säkrar SD:s väljarunderlag pengaflödet till vård- och skolbolagskoncernerna, men opinionssiffrorna pekar på regeringsskifte.
Magdalena Andersson har skärpt tonen rejält mot marknadiseringen av välfärden. Vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet står för vet vi.
Muharrem Demirok har sagt att C måste överge nyliberalismen och nyktra till i förhållande till privata bolag som till hundra procent finansieras av allmänna skattemedel.
Detta är en skarp sväng för ett parti som länge stått nära näringslivets lobbyism och opinionsbildning – särskilt genom ungdomsförbundet CUF.
Inga januariavtal hjälper
Under januariavtalet var det Centerpartiet som garanterade att S, MP och V inte skulle kunna åtgärda avarterna inom välfärden, som vinstuttag och bristande insyn i skattefinansierade bolag.
Men om C börjar driva liknande politik som S? Då hjälper inga avtal.
Det är just detta som skrämmer livet ur det välfärdsindustriella komplexet.
Oavsett vilken roll Centerpartiet tar i en framtida rödgrön regeringsbildning – som ministrar eller parlamentariskt underlag – riskerar sötebrödsdagarna snart att vara över.
Därför måste Muharrem Demirok och hans politiska linje bort.