1966, efter ett dåligt kommunval, såg statsminister Tage Erlander en framtid där även de svenska partierna skulle vädja till i stort sett samma väljarklientel i val efter val.

Och på lite sikt, skrev Erlander i sin dagbok, skulle det kunna betyda att de politiska motsättningarna mellan höger och vänster tonade bort när ”alla politiska partier kommer att koncentrera sina krafter på att dra till sig de 3 eller 4 procenten av marginalväljare som de facto avgör valet”.

Man får väl säga att han fick rätt.

Så blev Trump president

Den politiska sanningen i Sverige – men verkligen inte bara här – är att det är den notoriskt otrogne marginalväljaren som bestämmer vem som vinner val. Och marginalväljaren, det är en välutbildad, välavlönad, insatt medelklassmänniska som bor med sin strävsamma familj i en villa eller ett radhus på en plats där lugn och ro råder. Hen är den politiska mitten.

I över 60 år har det där använts som förklaring till både borgerliga och socialdemokratiska valförluster över hela västvärlden. ”Man har varit för dåliga på att nå medelklassen, man förlorade mitten”, säger förståsigpåarna på valnatten och sedan går vi vidare.

Men alla som är vid sina sinnens fulla bruk måste inse att 5 november 2024 blev den definitiva slutpunkten för den uppfattningen. När Donald Trump för andra gången blev president i USA, så blev han det inte genom att smickra de välsituerade.

Han blev det genom att säga att de välsituerade är de enda som vinner i Demokraternas USA. Och det får vara slut med det nu.

Partier för en välutbildad elit

I CNN:s valundersökning uppgav 73 procent av väljarna som upplever svåra påfrestningar i sitt liv på grund av ekonomin att de röstade på Trump. 78 procent av dem som inte upplevt några påfrestningar alls valde Kamala Harris.

Washington Post har visat något liknande: 2020 vann Joe Biden låginkomsttagarna och Trump majoriteten av höginkomsttagarna. I år vann Harris höginkomsttagarna och Donald Trump gjorde enorma inbrytningar bland låginkomsttagarna.

Det betyder inte att Harris vann republikanska väljare. Det betyder att en allt större del av Demokraternas kärnväljare är höginkomsttagare.

Samma tendens spårade ekonomen Thomas Piketty när han för några år sedan argumenterade för att vänsterpartierna gradvis kommit att bli partier för den intellektuella eliten, medan den ekonomiska elitens partier fortsatt är höger. För vänstern är det mest förödande eftersom man av bara farten avskaffat sin radikala jämlikhetspolitik.

Hittar hem hos extremhögern

Från ett svenskt perspektiv kan man notera att Socialdemokraterna antingen accepterat eller underlåtit att kritisera avregleringar, konkurrensutsättning av offentlig sektor, budgetdisciplin, normpolitik, rut- och jobbskatteavdrag. Ofta med hänvisning till att man inte vill stöta sig med marginalväljarna.

Grupper som förenas av sin otrygga position på arbetsmarknaden och sin låga utbildning – arbetare och småföretagare – har samtidigt kommit att söka sig till partier och politiker som de uppfattar värnar den materiella, kulturella och nationella tryggheten. Inte sällan hittar de hem långt ute på högerkanten.

Så när Kamala Harris pratade om USA:s låga arbetslöshet, finfina tillväxt, sjunkande inflation och urstarka börsutveckling såg väljarna växande hemlöshet, sjunkande hushållsinkomster, högre hyror, utbredd barnfattigdom, fortsatt förslumning på arbetsmarknaden, tömda sparkonton.

När Kamala Harris pratade om att Donald Trump var en horrör, ett brott på traditionen, en farlig man som hotar sakernas ordning, såg väljarna samma sak och tänkte ”det är precis det vi behöver nu”.

Dominerande idéer

Det amerikanska valet avgjordes på så sätt av inflationen och längtan efter något nytt. Och det visar att den politiska mitten inte är medelklassens marginalväljare som alla partier måste anpassa sig till. Den politiska mitten utgörs av de för tillfället dominerande idéerna. Och i USA dominerar trumpismen.

Hur ser det ut i Sverige då? Formuleras de hos oppositionen?

I någon mening är ju Magdalena Andersson i samma sits som Donald Trump. Hon har varit regeringschef och kan peka på hur usel den nuvarande regeringsbildaren är och kan lansera politik i syfte att fördela de ekonomiska bördorna på ett annorlunda sätt.

Men i stället verkar hon vilja vara en sorts Kamala Harris i opposition. För en vecka sedan intervjuades nämligen S-ledaren i Dagens Nyheter och fick svara på vad som skulle vara annorlunda i Sverige om hon var statsminister:

– Vi hade ju inte haft ett regeringsunderlag som uppmuntrade till koranbränningar, eller personer med djupt inflytande i regeringskansliet som driver en trollfabrik. Vi hade inte haft en ledare för det största partiet i regeringsunderlaget som bjudit kriminella på sitt bröllop. Bara för att nämna några saker.

Kommer inte festa med Åkessons kompis

Folk som har svårt att få pengarna att räcka till hyran, lånen, maten, ungarnas fritidsaktiviteter, elräkningen, bilen, busskortet får trösta sig med att oppositionsledaren i alla fall inte skulle släppa in Jimmie Åkesson på Regeringskansliet.

Tydligare blir nästan inte socialdemokratins och mittenvänsterns utmaning i vår tid. Man är verkligen emot högerpopulisterna. Men man saknar egna idéer. Man saknar samhällsanalys. Man saknar egna svar på tidens utmaningar.

Folks arbete, vardagsekonomi, vedermödor och ansträngningar måste vara det centrala i samhällsutvecklingen.

Men så är det inte längre.

Det är därför vänstern förlorar val. Inte för att man är för dålig på att smickra medelklassen.