KOMMENTAR. Regeringen presenterade just ett förslag om att göra det enklare att ta bolån. Instegen ska bli enklare, bolånetaket höjas så att en mindre del eget kapital behövs för att köpa bostad. Man vill också sänka ammorteringskravet.

Förslaget kommer ”gynna alla bolånetagare” säger Ekot. Särskilt då unga och förstagångsköpare. 

Det kan såklart tyckas vara bra att fler får tillgång till en bostad. Men främst låter det som att förslaget handlar om att få till en fortsatt prisstegring på en bostadsmarknad som, åtminstone i Stockholm, stått relativt still senaste året. Vinsterna har uteblivit hos världens mest överbelånade folk.

Att det var just en överhettad bostadsbubbla och oro för en finanskris som var anledningen till att reglerna uppstod tycks redan vara bortglömt. I SVT:s dokumentär ”Skuldfeber” får vi se hur Riksbanken – närmast på eget bevåg – 1985 avskaffade ränteregleringen. Det fick namnet Novemberrevolutionen. Avregleringen innebar att svenskarna kunde belåna sig hur mycket de ville.

Bostadspriserna sköt i höjden direkt.

Lån är en borgerlig radikaliseringsprocess.

Sedan dess har vi haft en ekonomisk politik som utgår från att priserna ständigt ska stiga och räntorna fortsatt vara låga. Tills det inte längre går. Vilket det inte kommer göra. Det är det som är bostadsbubblan. Finanskrisen 2008 blev en varning vi knappt lyssnade på. Man satte upp lite regler, men festen behövde fortsätta.

Nuvarande bostadspolitik är nämligen konstruerad så att den kräver bostadslöshet. Att bygga fler bostäder skulle innebära att priserna sjunker i det befintliga beståndet där otaliga svenskar sitter med en belåning på över fem gånger hushållets årsinkomst. Ett hanterbar summa, enligt ekonomen Thomas Piketty, är snarare tre gånger årsinkomsten.

Bieffekten av att lätta på reglerna istället för att helt enkelt bygga bostäder blir att fler unga människor lockas in i en livslång skuldsatt tillvaro.

Det har stora konsekvenser, både på vårt samhälle och på individen. En överbelånad medborgare – livrädd för värdeminskningar eller räntestigningar – blir en osolidarisk medmänniska.

Lån är en borgerlig radikaliseringsprocess. Vi blir empatiskadade av våra egna hem.

Min första bostadsrätt

Ett av mina starkaste politiska minnen är från när jag vid tjugosju års ålder köpte min första bostadsrätt. 

Tjugofem kvadratmeter utan kök i Gröndal för en dryg miljon. På den tiden en fullständigt orimlig fantasisumma som möjliggjordes av att det knappt fanns några spärrar för bolån.

Inte ens för en redaktionsmedarbetare på en alternativserietidning som knappt var torr bakom öronen, med en månadslön på 12.500 före skatt och helt utan besparingar.

Vad skulle man göra? Alla behöver ju någonstans att bo, så även i Stockholm. Som nyinflyttad och deltidsanställd var vägen framåt att köpa. Personalen på Swedbank såg heller inga som helst problem när jag klev in på kontoret. Klart en tjugosjuårig deltidsanställd inom en så trygg bransch som alternativserietidningar skulle få låna en mille.

Insatsen löstes med ett så kallat topplån. Så här i retrospektiv ett fullständigt vansinne.

Ångesten slog över mig

På den tiden hade jag inte mer bohag än att det gick att köra med brorsans bil från kollektivet i Skärholmen som nu skulle lämnas. Efteråt blev jag kvar för att, i min ensamhet, bära upp allt i lägenheten.

Det var då ångesten slog över mig. Vad fan hade jag gjort? Det var ju helt orimligt att ta ett miljonlån för att bo i världens minsta lägenhet. Vad skulle hända om bubblan sprack?

Vem skulle någonsin vilja köpa den här lägenheten för lika mycket pengar som jag just lagt på den? 

Att det skulle bli någon vinst fanns inte ens i min ångestfyllda fantasi. 

Då hörde jag ett inslag i P3 Nyheter där man berättade att bostadslösheten bland ungdomar förväntades öka i Stockholm under de kommande åren. Fler unga människor skulle tvingas bo hemma.

Ett lustigt sammanträffande att det hände just då – men sant.

Drog en lättnadens suck

Jag hann höra mig själv dra en lättnadens suck i portens eko. Att unga människor inte fick bostad innebar nämligen, i bostadsbristens Stockholm, att min lilla lägenhet inte skulle gå ned i pris.

Ta lån och köpa skulle bli deras enda utväg med. Skönt.

Så långt hann tankarna gå innan jag kom på mig själv med vad fan det var som höll på att hända. Det var som att bli biten av en varulv i cylinderhatt.

Stockholms bostadsmarknad höll på att förvandla mig till moderat.