Dödshjälpsdebatten har tagit ny fart.

Vanligtvis handlar det om insatser i livets slutskede. Ska vi gå den holländska vägen där det är lagligt att begära aktiv dödshjälp hellre än att behöva vänta in döden.

Eller ska vi ha kvar den svenska vägen med palliativ vård där dödshjälpen begränsas till smärtstillande medicinering som ofta skyndar på förloppet.

Här finns argument för båda åsikterna och debatten bör föras. Men dagens debatt handlar om någonting annat, den handlar om ”individens fria val” och utspelar sig inte i livets slutskede.

Som psykiatern Christian Rück skriver i en debattartikel riktar sig dödshjälpropåerna i stället allt oftare till människor som är fysiskt friska men som mår uselt psykiskt. Även dessa borde själva få bestämma om de hellre vill avsluta sitt liv än att leva vidare, menar den dödshjälpspropaganda han kritiserar.

Och det här är ett mönster som återkommer i vår alltmer avhumaniserade samtid.

Individen får bära allt ansvar

I stället för att prata om vad vi tillsammans kan göra för att öka allas välstånd letar sig högerns syn på individens ansvar in även här. Deprimerade och andra som av en eller annan anledning inte känner sig perfekta får rådet att ta sig själva av daga i stället för att ställa krav på samhället och andra ”lyckade” människor.

I takt med högerkonservativa partiers frammarsch ser vi en snarlik utveckling i hela Europa. Individernas eget ansvar för sina misslyckanden dominerar till stor del debatten.

Sveriges Radio vill tydligen inte hamna på efterkälken. I P3-programmet ”Verkligheten” framträdde i oktober en kvinna som gjort sig till talesperson för aktiv dödshjälp.

Frankt deklarerade hon att hon den dag hennes nedärvda muskelsjukdom gör henne för orörlig så vill hon ha assisterat dödshjälp.

Döden är billigare

Ursprungligen ansåg hon att dödshjälpen borde ges när hon hamnade i rullstol. Numera, vid 39 årsålder, går hennes gräns för hoppet till andra sidan när hon inte längre kan köra bil.

Sitta i rullstol, alltså. Eller att inte kunna köra bil själv.

Och numera finns ju möjligheten at åka till Schweiz och ta livet av sig, upplyste hon om, även om hon hellre vill göra det i Sverige.

För tio år sedan skulle ett liknande program haft fokus på forskning, stöd och hur vi i humanismens namn skapar ett bra samhälle för alla.

I dag sänder Sveriges Radio i stället ett program om hur människor med normbrytande funktionalitet lättare ska kunna ta livet av sig.

Enligt Funka, ett konsultbolag som arbetar med tillgänglighetslösningar, sitter omkring 150 000 personer i rullstol i Sverige i dag.

Ska vi uppmana hela högen att ta kål på sig själva? Så att ”vi andra” slipper se krymplingarna? Eller ännu värre behöva ge pengar till stöd, bostadsanpassning och hjälpmedel för dessa grupper?

Sjuk extremindividualism

Den nya vurmen för pådyvlat självmord åt dem som stämplas som fysiskt eller psykiskt defekta har än mer aktualiserats av den australiske självmordsivraren Philip Nischtke.

Fallet med en 64-årig amerikansk kvinna som förra veckan tog sitt liv i hans blåvita självmordskapsel i Schweiz för att hon var deppig har lett till en polisutredning om det som på svenska kan liknas vid vållande till annans död och en uppblossande debatt om ”individens frihet”.

Men ska ”individens frihet” verkligen överordnas livet varje gång man känner sig deppig?

Speciellt oansvarig, skriver Christian Rück, är uppmaningen om denna extremindividualism när unga som man vet får depressioner som sedan försvinner, lockas att ta sina liv.

Det är dock ingen slump att denna debatt kommer just nu, när samhället drar tillbaka sitt stöd till funkisar, när sjuka och arbetslösa alltmer framställs som misslyckade och allmänt motbjudande individer. När varje enskild människa pekas ut som ansvarig för sin egen framgång eller undergång.

Avhumaniseringens slutsatation

I dag hungrar varje svensk högerdebattör efter att få begrava de sista resterna av kollektivt ansvar och i stället upphöja individens eget ansvar som enda förklaring till samhällets utveckling.

Dagligen basuneras denna bild ut av vår konservativa regering där varken statsminister Ulf Kristersson eller finansminister Elisabeth Svantesson missar något enda tillfälle att anklaga sjuka och arbetslösa som orsak till sin egen utsatthet.

Arbetslösa är de ”tärande” och ”icke självförsörjande”, samhällets sjuka får bära epitetet ”en belastning för samhället”.

Så hur långt ska vi gå på den avhumaniserade vägen där varje misslyckande och deppighet är den enskilde personens eget ansvar och framför allt egen skuld?

Och ska vi, när debatten om aktiv dödshjälp nu gått ännu längre, kanske i så fall introducera självmordskapseln ”gör slut på ditt misslyckande”, för dem som fortfarande inte har något jobb, trots finansminister Elisabeth Svantessons ord om att arbetslösa måste skärpa sig?

Självmordskapsel till Northvolt?

En självmordskapsel kanske i så fall ska specialdesignas för dem som nu blir uppsagda i Skellefteå sedan regeringen till synes lustmördat Sveriges möjligheter att hänga med i den internationella gröna industriutvecklingen och därmed går miste om framtidens industrijobb?

Så vilket samhälle vill vi ha? Ett där vi hjälps åt för att skapa ett humant och medmänskligt liv för alla och bejakar allas ansvar, eller ett där vi förvandlar samhället till ”individens fria val” ända fram till det sista andetaget?

En gång i tiden var svaret självklart.