KOMMENTAR. Mitt starkaste rollspelsminne är när två civilpoliser plingade på dörren och hämtade en av spelarna eftersom han hade brutit sig in på en militärförläggning för att stjäla vapen.

Vi satt och spelade Advanced Dungeons & Dragons hemma hos Mikael ”Krympling” Larsson, i hans riktigt nedgångna tvåa på Sångvägen i Jakobsberg, en förort till Stockholm.

Det var det vanliga gänget – Hempa, Öje, Nordan, PK, Flebbe, Ubbi och jag – samt några av de många hangarounds som kom och gick i Krymplings fritidsgårdsliknande lägenhet.

Mer eller mindre kantstötta tonåringar som hade hittat en plats där vi fick vara ifred. Krympling var en ängel.

De flesta av oss var arbetarklasskillar från Söderhöjden eller något annat av Jakobsbergs problemområden. När polisen knackade på gick vi i gymnasiet och hade spelat rollspel större delen av våra liv. Rollspel var vår hobby och vår passion. Vi var rollspelare.

En berättelse om duktiga medelklassbarn

Så när jag läser meningen “The fact that many of the players were from academic families would be one of the things that shaped Swedish role-playing games” i Magnus Seters ”Outside the Box”: How Sweden Conquered the World of Role-Playing Games (Fandrake, 2024), känner jag mig både sorgsen och frustrerad.

Det är som om min verklighet inte existerade.

Seter är en legendar i branschen, med en meritlista som sträcker sig över flera decennier. Outside the Box är ännu ett försök att teckna en bild av den svenska rollspelshobbyn, den här gången riktad mot en internationell publik.

Var det verkligen medelklassungar som drev hobbyn framåt på 80- och 90-talen? Min erfarenhet säger nej, men det finns ingen tillförlitliga data. I den mån det fanns kundregister är de sedan länge makulerade. 

Det finns inte heller någon vetenskaplig studie som ringar in vilka tonåringar som spelade rollspel för 40 år sedan och vilka som inte gjorde det. Och i de fem fackböcker (plus en tv-serie) som getts ut på ämnet det senaste decenniet nämns så gott som ingenting om spelarna. 

I brist på fakta hamnar vi istället i anekdoternas land, och när min hobbys historia skrivs – ofta av dem som var med och skapade den – finns det tydligen inte plats för mig.

Nostalgisk berättelse om en magisk epok

Varför är det så lätt att osynliggöra oss arbetarklassrollspelare?

Svaret ligger nog i det Johannes Klenell, i denna tidning, skrev i samband med att dokumentären Mot andra världar sändes på SVT 2020: Den brokiga subkultur av outcasts och misfits som utgjorde rollspelssverige på 80- och 90-talet passar inte in i det nostalgiska narrativet om lysande entreprenörer och konstnärer som skapade en hel industri.

Nostalgi är en nyckelfaktor i dagens Rollspelssverige. Företag som Fria Ligan och Helmgast utvecklar nya versioner av barndomsfavoriterna hos de numera kapitalstarka 70- och 80-talisterna. 

Samtidigt har förlag som Fandrake byggt en stor del av sin verksamhet på att framställa 80-talets rollspelsvärld som en magisk epok – en tid som vissa av oss hade lyckan att få uppleva.

Verkligheten var naturligtvis långt mer komplex. 

Vi älskade att vara farliga

Men vem vill tala om hur udda många av oss rollspelare faktiskt var?

Det är lätt att prata om moralpaniken från en oförstående vuxenvärld, men svårare att erkänna hur många ungdomar äääääälskade att framstå som farliga. 

Som njöt av att stå på bussen och högljutt diskutera kvällens planer på att lönnmörda med ninjagifter, eller dra anekdoter om när de använde ett spädbarn som stridsklubba i en kamp mot en vampyr.

Tycker ni att dagens datorspel är våldsamma och osmakliga? Att gamers beter sig illa mot varandra på nätet? Det är ingenting mot vad som utspelade sig i vartenda pojkrum på den tiden.

Herregud, vi pratar om killar i tidiga tonåren på 80-talet – klart det var grisigt.

Svårare att sälja in knepiga tonårspojkar

Tyvärr är konstiga tonårspojkar en story som är svår att sälja in, vare sig man vill kränga rollspel, faktaböcker eller bara är en aktör som har ett intresse av att presentera hobbyutövare som kreativa och anställningsbara.

Därför handlar den officiella historien om framgångssagor, inte om civilpoliser vid dörren eller ungar för vilka en sunkig förortslägenhet var den enda fristad de kunde hitta.

Men vi socialgrupp 3-rollspelare fanns. Och vi var många. Vi som bodde i miljonprogram och som inte hade föräldrar som gått på universitetet. 

Invandrare, kickers, socialfall och fattiglappar – vi spelade också rollspel. En i princip gratis, rolig och social inomhusaktivitet, där resten av världen inte spelade så stor roll.

Lysande på att berätta om det lockande med rollspel

Magnus Seter gör ett lysande jobb med att förklara just detta: vad det var som lockade med rollspel och varför så många fastnade.

Outside the Box är på många sätt den bästa av de historieböcker som skrivits om svenska rollspel. 

Det är bara det att den, liksom alla andra, glömmer bort spelarna.

Slutligen vill jag poängtera att civilpoliserna som hämtade en av mina kompisar var ett undantag.

Jag har fler exempel på hur hobbyn lyfte ungdomar ur kriminalitet och utanförskap än tvärtom.

Kickern som började på KTH. Ligisten som blev fritidsledare. Skinheaden som blev sjuksköterska.

I en annan tid skulle det ha varit historien om rollspel.