I dagarna lanserade Timbro, näringslivets attackliberala tankesmedja, en utredning om Magdalena Anderssons politiska hemvist.

“Andersson tycks vara en ideologiskt övertygad socialist som gärna höjer skatterna och dirigerar samhällsutvecklingen,” skriver tankeslöjdaren Carl Albinsson.

Ett av bevisen man anför: Andersson har sagt att hon vill att svenska flaggan ska vaja på alla torg i landet. S-ledaren har också sagt att hon är oroad över att det borgerliga samarbetet med ett postnazistiskt parti ska få konsekvenser för svensk demokrati på både kort och lång sikt.

Se där.

Den som är intresserad av den reellt existerande anderssonismen kan istället för Timbros utredning läsa Socialdemokratiska arbetarepartiets senaste budgetmotion. Hur ser den ideologiskt övertygade socialismen ut i siffror?

Slopar inte karensavdraget

Visst, en del skatter höjs på marginalen. Man förstärker barnbidragen.

Men S vill också göra besparingar på välfärden genom att endast skjuta till 6 miljarder, när bara regionerna som sköter landets sjukvård beräknas göra ett underskott på 20 miljarder i år. Man säger dessutom ja till regeringens sänkta skatt på ISK-sparandet.

Dessutom förargar man LO-facken genom att inte budgetera för den fråga de finner politiskt mest angelägen just nu: att slopa karensavdraget.

Det mest fascinerande är att det socialdemokratiska budgetförslaget faktiskt är stramare än högerregeringens. Man satsar mindre och använder inte ens hela reformutrymmet.

Hur ska man tolka det?

Att Magdalena Andersson och Mikael Damberg tycker att det byggs tillräckligt mycket bostäder? Att arbetslöshetsförsäkringen är helt okej? Att tågen går i tid?

Inte ens i en låtsasbudget, där man har möjlighet att ta ut svängarna, förmår Socialdemokraterna göra sig fria från det mentala ok som säger att sparsamhet är vad väljarna belönar.

Jämfört med hur de borgerliga partierna, inte minst Moderaterna, agerar i opposition.

Borgerliga skuggbudgetar är tunna men ideologityngda produkter som visar exakt vilken samhällsutveckling man vill ha. I den händelse man sedan får marschera in i Regeringskansliet är riktningen klar. Först därefter får den ekonomiska verkligheten, olika politiska hänsyn och så vidare påverka arbetet med statsbudgeten.

Varslen blir fler, lediga jobb färre

När Socialdemokraterna lägger sin skuggbudget är det som att de redan förhandlat mentalt med Centerpartiet. Mittenkompromissen är hopsydd två år innan valet. Det är som att man valt att ha kvar januariavtalets tvångströja kring den ekonomiska politiken.

Samtidigt spår LO-ekonomerna att den svenska ekonomin kommer fortsätta utvecklas mycket svagt. Räntan är för hög, hushållens konsumtion tar inte fart, arbetslösheten är hög och antalet varsel fortsätter att öka samtidigt som antalet lediga tjänster minskar.

Nu hade den där viljan att styra samhällsutvecklingen, som Timbro fruktar, behövts på allvar.

Kommunal föredrar V-budgeten

– Det är en rejäl satsning på välfärden. Men framför allt är det ett parti som lade in i sin budget att man ska ta bort karensavdraget. Det är en jätteviktig reform som vi driver hårt och som är väldigt viktig för medlemmarna.

Så beskrev i förra veckan Kommunals ordförande, Malin Ragnegård, varför hon föredrar Vänsterpartiets budgetmotion framför den socialdemokratiska.

I den socialdemokratiska partitidningen Aktuellt i Politiken frågade sig ungefär samtidigt LO:s ordförande, Johan Lindholm, om S vill vara ett parti för landets arbetare: “I kommuner och regioner där S styr och i rikspolitiken behöver ordentlig politik presenteras. Ingen imponeras längre av tomma löften och pliktskyldiga utfästelser.”

Magdalena Andersson måste lyssna

I torsdags framträdde Lindholm dessutom i SVT:s 30 minuter och öppnade för att se över LO:s direkta ekonomiska stöd till S. Allt fler medlemmar röstar ju på andra partier, vilket inte är så konstigt om S uppfattas att göra för lite för byggnadsarbetare, undersköterskor och kassörskor, resonerade Lindholm.

Skarpare varningar går nästan inte att få. Hur Socialdemokraterna hanterar det kommer att spela stor roll för resten av den här mandatperioden – och valrörelsen om två år.

Det förpliktigar att döpa sitt förslag till statsbudget till Ett rikare och rättvisare Sverige. Då måste man på allvar visa hur det ska gå till. Gör man det inte är risken stor att både väljarna och LO:s valarbetare drar vidare.

Magdalena Andersson borde tacka facken för att de poängterar detta.

Sen måste hon göra något åt det.