För några veckor sedan hade jag oturen att ha ett ärende i Solna Centrum. 

Som den Manic Pixie Dream Girl jag är hade jag ingen mobiltelefon, och hade snart tappat bort mig. Som man fått lära sig redan som liten unge bad jag därför en mamma som såg snäll ut om hjälp. 

Hennes lilla barn undersökte något, typ en blomkruka, medan hon förklarade hur man hittar posten. 

Medan hon gjorde det drabbades jag av två saker.

1. Wow, jättevackra ögon! och 2. En känsla av, ‘Har inte vi setts förut? 

Jag sa inget, eftersom båda är flåsgubbekommentarer. 

Men på väg mot posten insåg jag vad som just hänt. Det där var ju Ida! Från ”Gift vid första ögonkastet”!

Carbonaraparet Arvid och Ida 

Ida som i Arvid och Ida, Carbonaraparet! Barnet måste ha varit Rakel Spektakel Mirakel, vars tillblivelse det känns som jag har bevittnat, tillsammans med svenska folket, på SVT play.

Mötet kändes just som som ett mirakel, men var samtidigt motsatsen. Reality är ju reality för att människorna på skärmen också skulle kunna hänga i Solna Centrum. Samtidigt är det något annat. 

Det kändes som om jag just hade frågat Anna Karenina var posten låg.

Att bli insugen i en realitys upptrissade dramaturgi och känna saker för personerna man tittar på är en slags långsam psykos man kan unna sig när det är vinter i Sverige. Jag har gjort det både en och två gånger. 

Efteråt är äcklet samma som efter dålig snabbmat: vad fan hände precis?

Ber om att bli skjuten

Med det sagt har jag nu sett första avsnittet av ”Gift vid första ögonkastet i vinterskrud’”(kalla kårar av namnet, amirite?) och om jag någonsin börjar känna saker för det här programmet, jag ber er, skjut mig i huvudet.

Det kommer såklart vara svårt för nya deltagare att leva upp till Carbonaraparets nivå av konstighet, porrighet, och kärlighet. Man kan inte alltid kräva mirakel, spektakel. Men problemet med att följa reality om människor som inte är konstiga, porriga eller kära är att det helt enkelt blir för real. 

Det blir som att stirra in i din grannes fönster i en timme, där han ligger i soffan och kollar på repriser av Gift vid första ögonkastet. Ingen katharsis.

Jag bor med en kvinna som följer de inhemska ”Gift vid första ögonkastet”-produktionerna i 198 länder. Sverige framstår i jämförelse som helt sjukt i huvudet, för att vi är så normala. 

Det säger jag inte bara för att jag är rabiat nationalist. I Australien kan en konflikt handla om att en arg kille tar sin partners tandborste och doppar i toaletten, i smyg, innan har ger den till henne. 

Beteende som är bortom healing? Ja. 

Något jag inte kunnat föreställa mig, och därför tycker är lite spännande? Också ja.

Samhällets mest slätstrukna

I Sverige handlar Gift vid första ögonkastet i stället om samhällets mest slätstrukna: deras mys, deras terapi, deras kamp för att inget, framförallt inte kärlek eller mening, får fattas dem. 

När man nu i den senaste säsongen har tagit in en expert på trauma, och temat är typ healing in relationships, tänker jag att man vill spica upp det hela med lite therapy talk, lite mörker. Men smaken av mellanmjölk dröjer sig kvar. 

Det är väldigt SVT. Det vill säga: inte reklamteve, omoraliskt, eller kul.

Jag är väl stolt över att alla försöker må så jävla bra hela tiden och vara så snälla och mysiga och fatta så bra beslut. Alla har inrett sina hem, alla älskar att laga mat, alla tränar, alla ser likadana ut, alla älskar spa och djur och letar efter någon som respekterar dem och deras husdjur. 

Men jag känner en sån oerhörd längtan efter sex, drugs and rock n’ roll när jag ser de vackra vinterlandskapen i avsnittet. 

Glömma hur man läker trauma

Jag vill glömma hur man läker trauma och anknytningsproblematik genom kärlek, baby. Jag vill komma ihåg hur man skapar dem. De har så mycket prylar och så bekväma soffor och så mycket inredning och så mycket ångest i den här säsongen. 

De är unga, en är 26, och de är så oroliga, men ingenting händer som man ska vara orolig över. 

En tjej tycker att det är helt gränslöst av hennes blivande partner att föreslå att de ska dela på en flaska vin och lära känna varandra.

En annan har som personlighet att laga paj, eftersom det passar som matlåda.

En tredje beskriver experterna som väldigt rolig, och som exempel på det drar han skämtet: “Ris är en stor del av mina personlighet” när han lagar ris.

Man drabbas av en destruktiv impuls att ge dem något som skakar om lite. Och nej, jag menar inte en airfryer.

För programmet gör inte jobbet. Experimentet har normaliserats. Mellanmjölken har nått sitt bäst-före datum. Det måste bli mer.. twisted. 

Ler maniskt

När två av deltagarna, killar, sitter i bubbelpoolen och en av dem säger att han ska gifta sig med en man säger den andra “FYFAN vad KUL” och ler misstänkt manisk för att visa att han tycker det är sååå okej med queer.

Då skrattar jag till. Det är som att han en sekund är rädd att han av misstag råkat anmäla sig till Kärlek vid första bögomkastet. Denna lilla, lilla slip, som inte ens är homofobi, utan bara att vara stel, är första programmets höjdpunkt. Så illa är det.

Något!!!! skulle!!!! behöva hända!!!! för att jag skulle orka titta på en säsong till.

För jaha, tänker jag, när jag ser dem. Du vill hitta kärleken, och hur ska jag orka titta på när du kanske, kanske inte, gör det? Har du ens tänkt på mig i det här? 

Jag skulle absolut stödja att vi som land skapar en statlig myndighet, Giftvidförstaögonkastetmyndigheten, där alla som vill får ett skräddarsytt program och matchmake och terapi och spa och yadayada, får gå igenom det här, precis som på teve. 

Varför inte, om nu så många hatar att gå ut och supa och ragga och bli förnedrade, som vanliga människor. Ge apparna lite statlig konkurrens, gör en insats för folkhälsan. Ensamhet dödar.

Att hitta kärleken är ju svårt och framförallt så orättvist, olika svårt för olika människor, utan att det är något som är fel på någon, egentligen. 

Kärlek en statlig uppgift

En uppgift för staten, helt klart. Den svenska välfärden är villkorad av att vi tar medelklassens problem på allvar. Det enda jag som (typ) skattebetalare vill ha i gengäld, är att vi slutar filma skiten.

Jag borde orka bättre kultur, tänker jag när jag stänger av teven. Romcoms skildrar sökandet efter kärlek, men de skildrar också karaktärer med romantiska liv, med mycket luft i, man vågar hoppas på humor, någon typ av inspiration. 

I jämförelse är ”Gift vid första ögonkastet i vinterskrud” tyvärr andas-med-en-plastpåse-över-huvudet syrefattigt. 

Ni kan väl skriva till mig om något riktigt jävla siiick händer? Annars pallar jag tyvärr inte titta. Men om! S

kicka mig då ett brev, jag hämtar det på posten i Solna Centrum, jag vet var det ligger nu. Tack underbara Ida, du har så vackra ögon!