DEBATT. Inget samtal på årets Bokmässa i Göteborg har blivit mer omtalat än seminariet ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?”, som arrangerades av Timbro och Katalys och ingick i Bokmässans officiella program för årets samiska tema.

Redan i våras hörde jag om samiska författare som tillfrågats om att medverka men tackat nej, då de vägrade acceptera premissen för samtalet.

De debattinlägg av Hanne Kjöller i DN och Peter Wennblad i SvD som sannolikt givit upphov till seminarieidén hade då mött stark kritik (bland annat från mig) för att bortse från historiska fakta och förvränga dagens verklighet i vad som kommit att likna en antisamisk propagandakampanj från högerhåll.

De tillfrågade författarna upplevde att arrangörerna köpt den samefientliga verklighetsbeskrivningen, och eftersom just Wennblad skulle ingå i panelen tillsammans med en annan som vädrat liknande tankegångar, Kvartals kulturredaktör Ola Wong, närmade sig förtroendet noll. 

Inskränkning av rättigheter paketerad som privilegium

Men  vad är det som gör seminariets rubrik så provocerande? I debatten återkommer ofta ordet ”privilegierad” när man talar om samebyarna, eller inte sällan om samer i allmänhet.

När staten konfiskerade samernas marker och inskränkte deras frihet formulerade lagstiftarna samernas kvarvarande rättigheter på sina gamla marker som just privilegier.

En inskränkning av ens självklara rättigheter på den mark man ägt och betalat statlig skatt för, paketerades av staten som ett speciellt privilegium man kom i åtnjutande av. Den groteska omformuleringen lurade inga samer då, men väl dagens skribenter och debattörer.

Särskilt lättlurad blir man om myten om den privilegierade samen passar in i ens agenda. En myt som går utmärkt ihop med en välkänd tankefigur: minoriteten som på samma gång är stark och svag.

Minoriteten som tillskansat sig makt (”en elit som kontrollerar halva Sveriges yta”) men samtidigt är för oduglig (”rennäringen omsätter inte mer än ett Ica Maxi”) för att utnyttja makten till mycket mer än att förstöra för andra (”bromsar den gröna omställningen”, ”hindrar folk från att besöka fjällen”). 

Minoriteten som har makt bara för att majoriteten – än så länge – tillåter det.

Klicka här för att lyssna på Kommentariatet.

Inte samma sak som debatten om Nya tider

För mig är Bokmässan ett forum där allt inom lagens ramar ska få sägas.

I dag är mässan en av alltför få platser där meningsmotståndare möts öga mot öga och pratar med varandra, i hundratals samtal på dussintals scener. 2017 var jag kraftigt emot den bojkott av mässan som genomfördes sedan dårpippipublikationen Nya tider tillåtits ha ett bokbord.

Och jag hoppas verkligen att ingen börjar tala om bojkott nu.

Men det som hände i år var något annat än att en suspekt tidskrift fått hyra ett par kvadratmeter monteryta. Sápmi var ett av årets teman för Bokmässan, med kulturorganisationen Tjállegoahte som hedersgäst.

Att vara Bokmässans ”Guest of Honor” innebär en väldig monteryta och ett digert seminarieprogram, något som Tjállegoahte och deras samarbetspartners förvaltade på ett beundransvärt sätt i vad som kom att bli det största samiska kulturarrangemanget någonsin i Sverige utanför Sápmi. 

Men aldrig tidigare har, vad jag kunnat utröna, något av de seminarier som ingår i Bokmässans eget, officiella program ägnats åt att låta några av hedersgästens mest högröstade kritiker driva sin linje, till råga på allt under en rubrik som i sig innebär en förolämpning av hedersgästen ifråga.

Inga problematiserande panelsamtal om Ungern

När Ungern var temaland och hedersgäst 2015 hade Viktor Orbán redan styrt i fem år och hans auktoritära politik var känd för alla. Antalet seminarier på temat ”Ungern i fokus” som uttalat ägnade åt att ifrågasätta eller problematisera detta: 0. 

2019 var hedersgästen Sydkorea, vars 1900-talshistoria förvisso problematiserades i flera seminarier – men av sydkoreanska författare.

Samma sak när Sydafrika var temaland 2022. Och nej, när temat i fjol var judisk kultur arrangerades hör och häpna inget seminarium med rubriken ”Judarna – privilegierad minoritet eller utsatt folkgrupp?” där judar fick försvara sig mot verbala angrepp från ickejudiska opinionsbildare. 

Alla tidigare år är det kulturen som firats, diskuterats och analyserats – men när temat är Sápmi gäller plötsligt andra regler.

Det är inte konstigt om man som inbjuden hedersgäst ser detta som ett knivhugg i ryggen – vilket DN:s rubriksättare för övrigt benämner som att man ”känner sig kränkt”, en härskarteknik i sig.

Resultatet är en förolämpad hedersgäst och en seger för den propagandakampanj som nu lyckats knuffa diskussionen ännu en bit åt det håll de vill genom att få oss att diskutera lögner och halvsanningar i stället för att prata om det vi borde prata om. Till exempel litteratur.

De samefientliga ser oss som underlägsna

För hundra år sedan ansågs samerna vara ett underlägset folk som antingen skulle assimileras eller se exotiska ut på bilder tagna långt borta i en avlägsen fjällvärld.

Nu är de av oss som finns kvar ett irriterande grus i maskineriet på norra Sveriges två allra viktigaste funktioner: industriell exploatering och överklassens småviltjakt.

Och det som sägs, eller snarare skriks, mellan raderna i varje inlägg från den samefientliga högern är att de fortfarande tycker att vi är underlägsna.

Inte för att de nödvändigtvis tror att vi ”saknar något i bakloben”, som rasbiologerna hävdade, utan för att de föraktar alla människor som har mage att ställa sig i vägen för vad de tycker är utveckling, som inte har vett att sluta gnälla över koloniala strukturer, som tycker att det är viktigt att skriva dikter på ett nästan utdött språk. 

Att varenda Timbrokonsult med jägarexamen ser Bokmässan som en lämplig plats att driva sin agenda är självklart, och där finns gott om scener där de kan sprida sina idéer.

Men frågan är: varför frångick Bokmässan sin mångåriga policy och valde att arrangera ett seminarium som verkar framtaget speciellt för att förolämpa deras egen hedersgäst? 

Fotnot: I seminariet deltog även Håkan Jonsson och Ánde Somby. Jag var förhindrad att besöka seminariet, och diskuterar därför enbart utifrån rubriken och premissen för samtalet.