I helgen var jag i skogen. Eller, tja, i ett rekreationsområde som går under namnet ”skog” eftersom jag bor i Skåne. 

Efter en inte så rask promenad på någon kilometer eller två kom vi fram till vårt mål: en lekplats intill parkeringen där vår expedition startat. Där möter vi sex sällskap bestående av totalt åtta familjer.  

Funktionsbyxor och 18 plusgrader

Samtliga föräldrar har funktionsbyxor med förstärkta knän och stjärt. På överkroppen är det funktionsplagg i lager och på fötterna terränganpassade skor. Barnen bär alla täckbyxor.   

När jag själv står där i ett par tights och slitna sneakers hinner jag så klart underhålla tanken att jag är en slarvig morsa som borde vara mer engagerad i mitt barn. Eller att jag kanske borde ge upp och skaffa sådana där vildmarkskläder. 

Sedan får jag syn på parkeringen och kommer ihåg att klockan är 11 på förmiddagen och att det redan är 18 grader ute.   

Föräldraskap: ett skådespel

Detta lilla skådespel sammanfattar väl vad det är att vara förälder. Att ha barn är nämligen att befinna sig på märkliga ställen man kanske helst hade sluppit vara på, att konstant ifrågasätta sin egen förmåga och omdöme och, så klart, att exponeras för andras idéer kring vad det innebär.   

Och eftersom möten med andra främst äger rum i någon sorts offentlighet blir dessa idéer lika ängsliga som de är förljugna. Ett skådespel med syfte att lätta på oro, ångest, dåligt samvete och social press.  

Många företag är redo att sälja på dig lösningar för alla dina problem, verkliga som påhittade. Det kan vara en speciell sked för att introducera mat till barnen (spoiler: de lär sig äta även utan), dyra tillbehör till en redan svindyr vagn eller en dyr sko som andas och håller varmt och utstrålar att här har vi ett barn vars föräldrar verkligen bryr sig om det.  

Livet förändras efter barn

Det är verkligen sant som de säger: med barn förändras livet. Jag skriver inte detta som en sorts uppfordran, varning eller säljpitch. Det är bara ett krasst konstaterande. Det som en gång var kommer aldrig mer bli och då detta verkar vara poängen för de allra flesta skaffar också de allra flesta barn.  

Mycket kan man förbereda sig på, i alla fall på ett intellektuellt plan. Jag förstod att det skulle var tråkigt och jobbigt att vara gravid, att en förlossning gör ont och att månaderna efteråt skulle var knäppa. Men ingen varnade för tröttheten det skulle innebära att beblanda sig med andra föräldrar. 

Och ofta kan det låta som att föräldrar är besatta av sina barn.  Många tror nog det själva. Det de snarare verkar besatta av är idéerna kring den roll som är föräldraskap. Att optimera, diskutera och resonera kring något som rätt ofta tyvärr visar sig ha väldigt lite med barnen att göra.  

Tonåringar med pengar och ansvar

Sanningen verkar snarare vara att ingen egentligen tänker efter utan gör som alla andra och hoppas på det bästa. Som nya tonår – fast med massa pengar och mycket mer att göra och faktiskt ta ansvar för.  

Men det obstinata beteendet är samma vare sig det gäller en midjekort jacka och nylonstrumpor i minusgrader som knäförstärkta funktionsbyxor för en stund på en lekplats vid en parkering i 18 plus.  

Jag fattar, man måste hitta sig själv igen och det kan ta tid efter stora förändringar. Men de där jävla funktionsbyxorna gör det direkt outhärdligt att vara del av det så kallade föräldrakollektivet. Tur att man inte måste, annars kanske man hade ångrat allting.